5 ter’ och ’naturrättsanhängare’ samt den konstruktiva riktningen visar också, att ‘realisternas’ herravälde aldrig var killständigt. Naturrättsidén hade ett par anhängare främst i norsk och i finsk rättsvetenskap, och den finländska, i synnerhet den finskspråkiga rättsvetenskapen komatt kvarstå som ett den konstruktiva riktningens reservat kam till slutet av andra världskriget. En fortsättning till de tidigare delarnas framställning av rättssystematikens, rättskällelärans och lagtolkningslärans utveckling avslutar detta huvudavsnitt. Paradoxalt nog har det omfattande nordiska lagstiftningssamarbetet inom privaträtten haft som följd, att det har blivit allt svårare art hitta temara, som kunde belysa rättsvetenskapens likheter och olikheter i de olika länderna. Behandlingen av gemensamt antagna lagar har ju ofta varit likartad i de olika länderna, och grannländernas rättslitteratur har citerats flitigt. Der privaträrtsliga avsnittet koncentrerar sig även denna gång på ett par förmögenhetsrättsliga prohlem. Inomden äldre realismens krets blev på 1920- och 1930- talen tanken på en social privaträtt central, och man hänvisade tämligen öppet till tidens diktaturideologier som förebilder i detta fall. En följd av detta sociala tänkande var lojalitetsprincipens uppkomst i doktrinen och de i de olika länderna tämligen olikartade tolkningarna av avtalslagens § 33. Aganderättsbegreppet och en ny uppfattning av äganderättens successiva övergång vid överlåtelser inter vivos hade också först tagits upp av de äldre realisterna, men dessa nya teorier så att säga adopterades av den skandinaviska realismen (Ross). Det nordiska lagstiftningssamarbetet har sombekant däremot haft en begränsad betydelse inomstraff- och processrätten, men det är trots detta inte lätt att på dessa områden hitta rättsvetenskapliga frågor och problemställningar med allmänt nordiskt intresse. Jag har valt att begränsa framställningen av dessa rättsområden till ett enda avsnitt, som rör sig på rättsvetenskapens gränsmarker. 1 “Straffrättsvetenskapen och de politiska brotten” behandlar jag rättsvetenskapsmännens inställning till den mycket inflammerade frågan om rättsliga sanktioner mot politiska motståndare först i Finland år 1918 och även på 1920- och 1930-talen samt senare i E9anmark och i Norge år 1945. I avsnittet undersöks, hur straffrättsvetenskapsmännen såg på sin roll; teg de, greps de av den allmänna hämndlystnaden eller manade de till moderation? Den vetenskapshistoriska delen avslutas med ett avsnitt om förvaltningsrättsvetenskapens utv^eckling. Den sparsamma nordiska förvaltningsrättslitteraturen för omkring hundra år sedan bestod i huvudsak av ytliga, rent deskriptiva framställningar av de olika förvaltningsgrenarna och -stadgandena. Förvaltningsrättsvetenskapen moderniserades i ett sent skede, och i avsnittet undersöks, vilken metod de nordiska pionjärerna på detta område använde sig av: nöjde man sig med den tyskdominerade förvaltningsrätten i den konstruktiva riktningens, dvs.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=