4 för att därefter gå över till Danmark, Island, som i denna del får ett eget huvudavsnitt, Norge, Sverige och Finland. Liksom i del III framställs endast arbeten skrivna av jurister, men inte heller nu är regeln helt utan undantag, då jag har medtagit enstaka rättsfilosofiska (Axel Hägerström) eller rättshistoriska (bl.a. K. G. Westman) arbeten, som haft betydelse för rättsvetenskapens och rättshistorieforskningens utveckling, även omde skrivits av författare utan juriciisk titbildning. På grund av litteraturens omfattning kan framställningen inte heller i denna del vara heltäckande, inte ens i samma grad som i de tidigare delarna. Mindre arbeten på under hundra sidor har med vissa undantag inte noterats. Lagkommentarer av typen “Lagen/loven om ... med anmärkningar/forklaringer”, som kom ut i ständigt nya upplagor, blev allt vanligare under denna period, och dessa kommentarer har främst beaktats i den mån som de skrivits av universitetslärare och haft rättsvetenskaplig betydelse. Stencilerade/ duplicerade/ kontratryckta kompendier för undervisningsbruk är en annan grupp av litteratur, som inte beaktats heltäckande. Även övriga arbeten för rent praktiskt bruk, som var allmänna i synnerhet på nya områden såsom social-, trafik- och skatterätten, har noterats selektivt, vilket också gäller den s.k. ‘lekmannajuridiken’ i formav populära framställningar, formulärsamlingar o. dyl., som till stor del har lämnats åsido. Liksom i föregående del har recensionerna, med undantag av kortare notiser, i de ledande juridiska tidskrifterna noterats.*' Nationalekonomisk litteratur skriven av jurister har förbisetts även i denna del, även omgränsdragningen t.ex. mellan nationalekonomi och fmansrätt inte alltid är helt entydig. Liksom i del III har vidare den s.k. ‘rättskampslitteraturen’ i stort sett lämnats obeaktad. Rättskampslitteraturen var ett försök art lösa politiska konflikter med juridiska medel. Fram till andra världskriget värdesatte man juridiska argument i internationell politik, och folkrätten var ett blomstrande rättsområde i nordisk doktrin. Den vetenskapshistoriska delen (kapitel III) inleds även denna gång med ett långt huvudavsnitt som kan hänföras till den allmänna rättsläran. Den första delen av detta huvudavsnitt med rubriken "Realismernas tid ” behandlar först den traditionella ‘realism’, som sedan periodens början var dominerande i Danmark och i Norge, och framställningen fortsätter med en presentation av Uppsalaskolan, ‘den skandinaviska realismen’. De följande underavsnitten om ‘idealis6 Liksomi del III har jag ocksä försett en del a\- recensionerna med en kort karakteristik, “positiv", “kritisk" osv., ela tendensen i mitt tveke varit n.tgot.sanär klar. Dessa bör dock tas enm grano salis, då t.ex. gränsen mellan “ganska positiv" och “delvis kritisk” med nödvändighet blir godtycklig. Recensionernas tendens beror dessutom, förutompä den anmälda bokens kvalitet, pa förtattarens och recensentens tillhörighet till de olika skolorna och även pä personliga egenskaper. En del recensenter var genomgående kritiskt lagda (t.ex. Hjalmar Karlgren), andra utpräglat positiva (t.ex. Frantz Dahl). 7 täm denna litteratur, se närmare Björne, Rättskamperna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=