3 skap kan dock också betrakta rätten som ett empiriskt faktum och därför närmast bli en form av rättshistoria eller rättssociologi. Då begreppet förblivit så diffust, är det möjligt att beteckna en mängci riktningar efter den konstruktiva rättsvetenskapens fall, t.ex. intressejurisprudensen och frirättsskolan, som ‘realistiska’. Det är inre någonting nytt att skilja mellan ‘realism’ och ‘skancbnavisk realism’. Jens Evald har å ena sidan talat om ‘den nordiske realisme’ börjande från Schweigaard och å den andra och med stora bokstäver om ‘Den Skandinaviske Realisme’, med vilken han förstår Uppsalaskolan (Axel Hägerströmoch dennes juridiske vapendragare Vilhelm Lundstedt) samt Alf Ross.* Rune Slagstad har använt benämningen “den rettsdogmatiske realisme” om Fredrik Stang och Knoph."* Det är också allmänt bekant, att ‘realisterna’ och ‘de skandinaviska realisterna’ ofta var bittra fiender, som t.o.m. saknade ett gemensamt språk. En skiljelinje är att realisterna var mera jurister, de skandinaviska realisterna mera filosofer; de förra strävade till en användbar juridik, de senare sysslade med evighetsfrågan omjuridikens vetenskaplighet. Ordet ‘realism’ blev med tiden så värdeladdat, att man började använda det som uttryck för en positiv värdering i stället för som en benämning på en klart definierad riktning. På samma sätt blev uttrycket ‘idealism’ rent pejorativt. Det är betecknande, att om man angrep motståndare, som var anhängare av den skandinaviska realismen, så uncfvek man helt ordet ‘realism’ och använde hellre t.ex. den mera negativt laddade benämningen ‘värdenihilism’. Den skandinaviska realismens anhängare kunde i sin tur inte hitta realister utanför de egna leden; motståndarna var ‘idealister’, ‘anhängare av naturrätten’ eller ‘begreppslärda’ oberoende av om de själva ansåg sig vara ‘realister’. Motståndarna kunde nog vara ‘idealister’, men själv utnämnda sådana var mycket sällsynta. Ett undantag är Frede Castberg, somår 1945 var beredd att acceptera begreppet ‘idealism’ om sin vetenskapssyn (se närmare III I.I.). Ett användande av ‘realism’ respektive ‘idealism’ för olika riktningar inom rättsvetenskapen förutsätter alltså en undersökning av, vem eller vilka som har betecknats som ‘realister’ eller ‘idealister’ av sig sjäK^a eller av motståndarna, och om beteckningarna faktiskt ger uttryck för gemensamma drag i synen på rätten eller den använda metoden. Det har inte funnits någon orsak att frångå dispositionen i tidigare delar. Framställningen börjar återigen med en kort översikt över periodens nordiska historia med tyngdpunkten förlagd på de juridiska fakulteternas och juristutbildningens utveckling (kapitel I). 1 kapitel r\'å behandlar jag de nordiska ländernas juridiska litteraturhistoria börjande med den samnordiska litteraturen 3 Detta tramliälls även av HpilutifJ, s. 18S. 4 Evalds s. 20 ft. och 1 1 1 f. 5 Slagstad, s. 278.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=