RB 60

39 servativa. Man bör komma ihåg, att rasjämförelser betraktades somvetenskapliga och var helt rumsrena på Goos’ tid, och författaren konstaterade också, att den vita och den svarta rasen hade visat sig mest levnadsdugliga, den första genom »den store aandelige Udvikling», den senare genom »den store Frugtbarhed». Goos talade med en darwinistisk vändning om att »Naturen frembyder Synet af en Kamp mellem Menneskearter sommellem Planter og Dyrearter». Mänskligheten kunde också indelas i aktiva och passiva folk, av vilka de förstnämnda genom»yFrgjierrighed, Selvstasndighed, Frihedsfolelse, Virksomhed, Rastloshed, Forskningslyst, Trang til Fremskridt» hade grundat världsriken och kolonialvälden, medan »den aandelige Passivitet» var de passiva folkens kännetecken.Skillnaden mellan män och kvinnor i andligt avseende påminde omskillnaden mellan aktiva och passiva folk: »Hos Manden er Viljelivet, hos Kvinden Folelseslivet det fremherskende ...». Goos betonade dessutom såväl »Kjonsfrihedens som Kjonsasrens Vigtighed for Kvinden», och detta inte enbart för kvinnans egen skull, men också på grund av »den ganske sasregne Betydning, Kvindens Kjonsrenhed har i Mandens 0]ne».^^ Könsärans följdsatser var bl.a., att »./Fgteskabet er den eneste aktuelle Kjonsforbindelse, der fyldestgjor Ssedelighedens Fordringer». Omman gav fadern till ett utomäktenskapligt barn föräldrarättigheter och -plikter, skulle detta »bidrage til at nedbryde .^gteskabets betydning», även omdetta skedde på faderns önskan. »Hvad der angriber yEgteskabet, angriber Kvinden».^^ Goos’ allmänna rättslära är ett utmärkt exempel på den även under senare tider vanliga och problematiska metoden att upphöja författarens egna religiösa, etiska och politiska åsikter och fördomar till rättsvetenskapliga sanningar. Man har också just i detta avseende allmänt tagit avstånd från Goos’ rättslära. Dahl, som aldrig sparade på beröm, då det gällde Goos, och betecknade denne som »en Opdrager og Vaekker som for ham kun 0rsted, en central Skikkelse, sit Slxgtleds almindelige Lasrer i Retsvidenskab», betonade, att det hade varit ett missförstånd, om man hade ansett Goos’ rättslära »indeholdeVidenskabens sidste Ord eller herske til alle Tider».Enligt Troels G. Jorgensen framställde Goos sin individuella åsikt, »men fiktionen omdens ’transcendentale’ natur som de gamle naturretssastninger giver fremstillingen sit Sierlige ophojede prasg».^'^ Tamm citerar Bentzons uttalande om Goos’ rättslära som ett exempel på »Enkeltmasnds nassten formastelige Forsog paa at udtasnke, hvorledes det hele burde vasre», och han anser arbetet vara ett uttryck för dåtidens idéer och begränsningar, i synnerhet på familjerättens område, snarare »den monumentale Goos I, s. 281 f. Dessa åsikter kan också jämföras med Henrik Stampes fördomsfria inställning i ett utlåtande från år 1763, se del I, s. 209 f. Goos I, s. 284. Se Goos /, s. 513, 522 och 546. Dahl, s. 211. 2'* Troels G. Jorgensen, s. 21.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=