Magnus Eriks sons lan dsiag 20 Det svenska riket har sålunda från hednisk tid sammanfogats av svearnas land och götarnas land; svearnas land (eller Svealand, lat. Suetia) kallades landen nordanskogs, d.v.s. norr om Kolmården oeh Tiveden, oeh götarnas land (eller (nitaland. lat. (iothiii) laiulen söder därom. Intressant är emellertid, att dessa historiska notiser ansågos lämpliga som en inledning till lagen, (ienom en redan sekellång hävd voih) svearnas oeh götarnas namn förbundna med varandra i den svenska kimgatiteln: re.r SDCoriun et Gotliorum. Men riket hade ii])pkallats enbart efter den ena stammen: Sven rike. Suerike, Soeri(/he. Det var därför fnllt i sin ordning, att den andra stammens herömliga namn skidle särskilt framhållas i lagens inledningsord, med hänsyn till den ära, som ile utvandrade götarna hade vunnit »i annor land». Vid mitten av 1400-1. var man klart medveten om tlen glans, som den götiska hjiiltetidens bedrifter hade återkastat över det nordiska moderlandet. Det är. som .lohan Nordström har framhållit, betecknande, att Erieiis Olai kallar sin svenska historia från 1400-talet för Chroniea Re(/ni Gotliorum iGötarnas rikes krönika) oeh att han i inledningen talar om »det vidsträckta rike i Norden, som med ett mera frejdat namn heter Gothia, men i mera vardagligt tal kallas ■Svecia. .Sverige». r.nligt Prosaiska krönikan, som har tillkommit några år efter KrL (mellan 1450 och 1457), härstammatle från .lafets son Magog ^Sitlie och Getlie. som setlermera kallades götar eller goter (yöta eller yota] och nu kallas svenskar. Sitlie eller Stuidia kallades då de som bodde i Hälsingland och ovanom Tiveden och Kolmården, och de kalhules götar, som bodde nedanom dessa skogar och iinda till Öresund mellan Österhavet och \';istcrhavet» l-Småstycken på fornsvenska, utg. av (i. E. Klemming 1808—81 i SFSS. s. 210 f.). Här möter en annan lärd teori, betydligt djärvare, nämligen att Suethia {Sueeiu) vore identiskt med de klassiska auktorernas Seiitliia {Scithin, Sithio) skyternas land. Denna namnetymologi hade blivit en följd av senantikens och mcdeltiilens förvirrade föreställningar om norra och östra Eurojia. Iledan .losephus (.\nti<juitates 1:0) hade förlagt Magogs ättlingar till Norden, till Scythien. Man anknöt till Hesekiels profetia: .lag skall kasta ehl över Magog och över dem som bo trygga på öarna» (Hes. .■{0:0); Magogs land eller Skytien skidle alltså bestå av öar. Så var ju i hög grad fallet med kinderna kring det lialtiska havet och siirskilt med Sverige. Detta blev bl.a. av betydelse för .\nsgars beslut att resa till .Sverige. Då han kiindc sig orolig för den långa och farofidla resan, fick han genom en syn hiinvisning till profeten Esaias ord; »Hören, I öar, och akten tliirpå, I folk från fjiirran» (Es. 40:1); detta måste avse svearnas land (Himbert. Vila .\nskarii, kap. 25i. .\dam av llremen finner, att Hesekiels profetia synes gå i uppfyllelse 11: 281. Seytliiu som beteckning för Sverige förekommer flerstädes: i .\nnales ('.orbeienses (a. OÖO), bos .\dam av Bremen lo. 1070), hos Roderieus av Toledo (i \erket »De relms Hispania'»: ».Suetia, (jiuv a Sueuis el Scylhis nomen accejiit»!, och på svensk botten redan kort diirefter i Fornsvenska legendariel: »i Sithia. som nu heter .Sverige, från Österlanden till Öresund.» .\posteln Filijipus. enligt legenden skyternas marlyrhelgon, predikade och led martyrdöden i svearnas huvudstad Uppsala. För den historiska romantiken i Prosaiska krönikan och senare hos .lohannes Magnus spelade denna kombination Suethia—Seythia en avgörande roll. Det har därför ett visst intresse att faststiilla, att den icke har sanktionerats genom all upptagas i den med krönikan samtida landslagen. Säkerligen har den. och med riilta. betraktats som alltför bird för att höra hemma i en folklig urkund sådan som landets lag. Litt.: E. G. Geijer. Svea Rikes hiifder (1825; Sami. skrifter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=