Ko111111,1? s bal ken 19 4. Uppsala-stadgan (i 12 1344, delvis med upi)repning av bestämmelserna i Skeniiif^e-stad}*an: om storleken av stormännens följen, om taverner och förbud mot väldgästniii}». om nämnil för brott mot kommgsbalken, om våldsgärningar, om överlåtande av målsäganderätt, om svekfullt byte av frälsejord mot skattejord (SD s. 373 f.i. Jfr MEL Kg 22—20, 31, 32 (E 37, Tj 3<S, 39E 5. Telge-stadgan 17 7 1345 om rnsttjänst och vapensyn, om frälsemans änka och minderåriga barn, om gäld, om brytande av konungens dom (SI) 5, s. 475 f.). Jfr MEL Kg 11—18, 20—21. 20, 33 (G 7, 8, 10, R 30). Endast mindre delar av Kg äro kompletteringar, som måhända ha tillkommit i samband med lagens redigering: fl. 0—10, 10, 27—28, 30. Kg 1—8 innehåller, i något omarbetad form. den stadga fiir kungaval, som Magnus I'>iksson hade låtit utarbeta och som ingår i hs R av SdmL. Texten ;ir återgiven i (iversättning i ».Svenska landskapslagar» 3. s. 236 f., med ntfiirlig kommentar s. 245 f., till \ilken sålunda här hänvisas; om valstadgan se iiven s. 51 f. Kg inledes i KrL med följande ord (här återgivna med något normaliserad stavning): Sverikes rike är af hedne värld aaman komit af svea ok gota land; svea kalladis nordan skogh ok gota sannan skogli. Tvenne ärii gota i Sverige: östgota ok västgota. Eg finnz gota naini)n i fleroin landom fast stundande ntan i Svea rike, for tg at af them iitsprcddis gota nampn i annor land, som skripten sigher. Framställningen bygger ])å identifikationen av götar och goter. För de lärda och latinkunniga under medeltiden framstod denna som så gott som självklar |)å grund av att båda dessa folknamn hade samma latinska form (iothi. Några historiska bevis behövdes knappast. Omkring år 1080 har påven Gregorius ^’1I sänt ett brev till »visigoternas ärorika konungar 1 och .\» (.Sveriges traktater 1. 1877, s. 61 f.); jiåven har velat hedra de svenska kungarna genom denna apostrofering. Det är första gången som de svenska götarna (lat. Gothi) på detta sätt officiellt koordineras med de senklassiska källornas goter (lat. Gothi. Visigothi). I Fornsvenska legendariet (från slutet av 1200-t.i återges de latinska källornas Gothi, då det syftar på västgoter och östgoter i Italien, med fsv. götar. Eftersom man var van vid att bokstaven o i latinsk och lågtysk text kunde beteckna ö-ljud, har detta förefallit högst naturligt. Härtill kom emellertid traditionen om goternas härstamning från .Skandinavien, skriftligt upptecknad av Jordanes (mitten av 500-t.) och sedan upjjrepad i flera lärda verk under medeltiden, bl.a. av Isidorus av Sevilla (d. 636) och ärkebisko|ien av Toledo Roderiens Ximenez (d. 1247). Troligen genom ett verk av den sistniimndc blev den gotiska stamsagan känd för biskopen Nicolaus Ragvaldi, svensk representant vid kyrkomötet i Rasel, och av honom hävdad i en berömd oration inför kyrkomötet 1434. Nic. Ragvaldi blev sedan ärkebiskop i Uppsala under åren 1438—48, sålunda under den lid då landslagen omarbetades och stadfästes av konung Kristoffer. Detta är utan tvivel bakgrunden till inledningsordens historiska teori, med deras polemiska udd: goternas namn finns icke i något annat land »fast ståndande», d.v.s. ursprungligt och alltjämt förblivande, annat än i Sverige. Ty därifrån har goternas namn utspritts till andra länder, såsom det säges i »skriften», d.v.s. i de skriftliga källorna (scripta historical. Sannolikt är det närmast Roderigos verk, som här åsyftas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=