LXVI Atqui ex una sigilli parte sunt tantummodo insignia Dania: et Norvegix, cum hac epigraphe: Sigillutri Alujcstutis Cbr'ntopheri, Dei gratia Dauio', Sclai orurn, Gothorumquc Regis, Comitis Palatini Rheni et Duds BaiarLc: Ex alia veto S. Erici Regis Suecici effigies, tria manu comprehendentis Diademata, cum hac superscripcione: Sigilluri Regni SuedirA^ Liksom betänkandet 1603 uppger Messenius oriktigt, att majestätssigillet skulle visa ej blott Danmarks utan även Norges vapen; den andra vapenskölden i detta sigill är emellertid Kristoffers bayerska fädernevapend” Detta misstag i en för hans resonemang oväsentlig detalj torde icke förringa värdet av Messenii uppgifter i huvudfrågan. Eftersom både Peder Nilsson (och hans medbröder) 1603 och ännu mer Messenius 1612 givit utförliga och karakteristiska beskrivningar av stadfästelseurkunden i sigillerat skick, vilka måste grunda sig på självsyn, vill jag i motsats till Hjärne hävda, att ett verkligt original av brevet 1442 fanns i riksarkivet mellan 1603 och 1697, men att dess dubbelsidiga sigill råkade förstöras eller förkomma mellan 1612 och 1660-talet, då Runells B-förteckningar skrevos. Enligt senaste forskningar tillkom den svenska riksklämman hösten 1439 i samband med att svenskarna slutligt uppsade sin trohet till konung Erik av Pommern. Den ännu bevarade stampen har använts på rikets och rådets vägnar, ej blott under riksföreståndarna utan även under Karl Knutssons kungatid och under unionskonungarna; ett exempel är fördraget den 5 september 1520,' ’ som bl.a. åberopas i betänkandet 1603. Kristoffers majestätssigillstamp har graverats, sedan han blev konung i Danmark 1440; den är känd genom vaxsigill från tiden 1441 —1445. Det förtjänar påpekas, att den haft samma diameter (9 cm) som den svenska riksklämman; avbildningarna av de båda sigillbilderna i 1608 års utgåva av KrL äro alltså i detta hänseende exakta. Eftersomett dubbelsidigt vaxsigill icke kan framställas i etapper utan så, att båda stamparna intryckas medan vaxet är mjukt, måste rimligen det " Specula, lat. uppl. (1612), s. 37 f.; Specula, sv. uppl. (»Sweriges rijkes skädhetorn», 1612), s. 77 f. — Nära likalydande, utan källhänvisning, i Laurentius Paulinus Gothus, Historia Arctox, Liber I ( 1636), s. 74. H. Petersen—A. Thiset, Danske Kongelige Sigiller 108 3 —13 39 (1917), nr 67. *•' N. Ahnlund i sammelverket Erik den helige ( 1934), s. 138 f., och i Den svenska utrikespolitikens historia I: 1 ( 1956), s. 34. Ett intressant exempel är riksrådets brev 26/2 143 3 om ett jordebyte mellan konung Karl och biskopsbordet i Strängnäs. Sverges Traktater III; 2 ( 1893), s. 620; jfr även s. 613. —■ Flera exempel anföras av H. Tra;tteberg, Norges statssymboler til 1814 (Norsk Hist. Tidsskr. 29:9, 1933 ), s. 379 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=