LVII förutsättas, att en av konungen utnämnd häradshövding alltifrån början av sin verksamhet som domare skulle tillämpa landslagen. Dä samtliga häradshödingar utanför Götaland, som nämnas i urkunderna, måste vara utnämnda av konungen, innebär därför också den omständigheten, att i en urkund en dylik häradshövding omtalas, ett bevis för att landslagen börjat tillämpas i den lagsaga Beträffande Dalarna gäller även här vad redan sagts. I Hälsingland och bygderna norr därom utnämndes överhuvuvd taget icke häradshövdingar under medeltiden. En undersökning av diplommaterialet med utgångspunkt särskilt från vad nu anförts har visat, att Magnus Erikssons landslag har tillämpats: - ' 1) den 13 juni 13 52 i Västmanland', ett fastebrev är då utfärdat av lagmannen (DS 6 s. 361). 2) den 18 november 13 52 i Östergötlands lagsaga; ett fastebrev är då utfärdat av häradshövdingen i Vedbo (SD 6 s. 391). Den 6 december samma år har därefter häradshövdingen i Boberg utfärdat ett intyg, att han fastfarit egendom, »som nya lagen säger» (SD 6 s. 393). Av ett brev frän Magnus Eriksson den 3 augusti 13 54 (SD 6 s. 509) framgår, att i Östergötland landslagen givits och lysts efter den 2 5 mars 13 50 (SD 6 s. 179) d I Östergötlands lagsaga har alltså landslagen börjat tillämpas mellan den 2 5 mars 13 50 och den 18 november 13 52. 3) den 24 februari 13 5 3 i Dalarne; ett fastebrev är dä utfärdat på lagvägnar (SD 6 s. 413). 4) den 18 juni 13 53 i Upplands lagsaga; häradshövdingen i Rasbo hundare har då utfärdat ett fastebrev (SD 6 s. 436). Upplandslagens stadgande (J 4: pr), att försäljning av fast egendom till tre marker eller mera skulle ske med 24 fastar, har tillämpats i ett flertal fall vid slutet av 1340-talet samt därefter den 1 april 1350 och den 19 februari 1351 (SD 6 s. 182 och 278). Dä det icke torde kunna förutsättas, att man skulle använt 24 fastar, sedan landslagen med dess fordran på endast 12 fastar hans jurisdiktionsområde tillhörde. som mannens En förteckning pä dat.i för de äldsta kända fastebreven i Upplands, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands och Värmlands lagsagor är publicerad av Jan Liedgren i Archivistica et medixvistica, 1956, s. 264 f. Avvikelserna i det följande frän l.iedgrens förteckning bero pä skiljaktig bestämning av begreppet fastebrev. •* Dä Schlyter (SGL 10, s. EXD”^) angav, att landslagen troligen erkänts i Östergötland som gällande lag frän är 1347, saknade han kännedom om brevet av den 2 5 mars 1 3 50, vilket först 1 878 trycktes i SD.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=