LV hade rätt att till kyrkor och kloster giva bort allt vad han ägde, om rätt och till mogen ålder kommen arvinge vore tillstädes och gave sitt samtycke. Om arvingen sade nej eller var frånvarande, omyndig eller vettvilling, skulle gåvan icke få överskrida tiondedelen av den jord han ärvt, men beträffande gåva av jord, som ägaren själv förvärvat (avlingejord), föreskrev lagen inga restriktioner. Gåva till annan mottagare än kyrka och kloster behandlar lagen snävare: all avlingejord fick bortgivas men ingen ärvd jord annat än med arvinges samtycke. Omnågon begränsning i rätten att giva bort lösöre talas icke i lagen. (I det föregående har hänsyn icke tagits till morgongåva och andra familjerättsliga gåvor.) Slutanmärkning. För de stadganden, med vilka MEL ersätter de nu angivna reglerna se beträffande giftomannaordningen G 1, arv till närmaste släktingar Ä 1 och 2, släktingarnas lösningsrätt till jord J 2—6, rätten att giva bort egendom J 11, samtliga lagrummed kommentar. Motsättningen mellan de tre lagarna skarpes av att VgL II (Kk S9) ensam bland landskapslagarna låter biskopen döma över testamente (troligen avses testamente för gävogivarens själ), varigenom den viktiga frågan om ett testamente var lagligen upprättat kom att falla under andlig domsrätt. Lagens föreskrift (Kk 60), att ett testamente skall upprättas med tvä eller tre vittnen, står i överensstämmelse med den kanoniska rätten (Decret. Greg. IX liber III tit. 26 cap. 11) men är vida mindre strängt än landskapslagarnas stadganden, dä det gäller formerna för överlåtelse av fast egendom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=