XLIV boken hade ägt rumefter trägen och flitig begäran av ärkebiskopen i Uppsala herr Nils (Ragvaldsson) och lydbiskoparna samt av konungens råd, adeln och riddare och svenner. Framställningen om en lagrevision hade alltså skett från det svenska samhällets främste både på det kyrkliga och världsliga området. Från kyrkligt håll hade man redan tidigare framställt önskemål om vissa ändringar i lagstiftningen. På ett möte i Arboga 1423 mellan ärkebiskopen och flera andra kyrkliga dignitärer hade man beslutat anhålla hos konungen om uppdrag åt några personer att jämte deputerade från kyrkan omarbeta den del av lagboken — legisterium—somkallades kyrkobalken, emedan därigenomtvistigheter mellan prästerskapet och folket skulle stillas.Stadfästelseurkunden anger emellertid icke att man vid framställningen till Kristoffer om en lagrevision fört fram någon särskild punkt, på vilken man ville ha lagen ändrad; urkunden ger intryck av att man bestämmelser om räfsteting utan att dessa voro beslutade av konungen. Om stadfästelseurkunden blott skulle innehålla ett förslag, kan det vidare tänkas att den stadfästelseresolution, som sedermera beslöts, fick annan lydelse, särskilt i vad gäller dess promulgationsbestämmelser, än i urkunden; det kan t.o.m. tänkas, att man underlät att avfatta det kungliga beslutet om stadfästelsen i form av en resolution. Å andra sidan rubbas icke sanningsvärdet av de uppgifter om tillkomsten av KrL och om de grundsatser, som använts vid dess utarbetande, av att urkunden eventuellt blott är ett förslag. Den, som utarbetat urkunden, måste ha ägt kännedom om vad som stod i samband med det nya lagverket, och det torde vara uteslutet att han icke fått noggranna instruktioner om vad som skulle stå i förslaget till stadfästelseresolution. För förevarande utgåva har verkställts en utredning om stadfästelseurkunden av arkivarien Jan Liedgren. Utredningen bifogas som bilaga 3. Efter denna utredning, som delvis stöder sig pa hittills obeaktat material, torde man med trygghet kunna utgå frän att urkunden varit sigillerad. Den följande framställningen är därför avfattad med utgångspunkt från att så varit fallet. Arboga mötes beslut hos FF. Reuterdahl, Statuta synodalia veteris ecclesia: sveogothicK (Lund 1841), s. 117 ff. Om andra av kyrkan framförda önskningar se a.a. s. 10, 101, 106, 109 och 111. Rättelser av Reuterdahls text i J. Gummerus, Synodalstatutcr (1902), s. 5—6. Om Arboga mötes beslut se även Schlyter i SGL 10 s. LXX och 12 s. LXXXllI. Arbogamötets beslut vilar tydligen på den gamla uppfattningen att kyrkobalken var en del av landslagen. Med kyrkobalken torde man förstått UL:s kyrkobalk. Ett tydligt uttryck för att man ansåg »kyrkobalken» vara en del av landslagen finnes även i ett beslut vid ett möte vid Jakobs kyrka i Stockholm 1439 mellan biskopar, riddare, riddares män och riksråd. Beslutet är tryckt i FFadorph, Gamla stadgar (1687) s. 4 3 samt i Nat. Beckman, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (1917), s. 32 ff. Det är behandlat av J. E. Almquist, i SvJT 1960 s. 303 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=