XLIII slutar Sveriges rikes lagbok» —explicit legisterium Regni Suecice ‘ —samt »skrivet i Herrans år 1446».*' Stadfästelseurkunden '' omtalar, att revisionen av den äldre lag- ’ Ordet legisterium, som möter flera gånger i det följande, synes icke finnas i klassiskt latin men det förekommer år 1017 i Italien (se under legisterium i F. Blatt, Novum Glossarium medix latinitatis ab anno DCC usque ad annum AICC, 19 57). Det synes ha kommit till större användning endast i Sverige, där det betyder lagbok. I en förteckning från 1346 {?) över föremal i Atagnus Erikssons skattkammare (SD 4 s. 709) talas om »vnum legisterium ecclesiasticum, vnum legisterium osgotorum, vnum legisterium vplxnzt, vnum legisterium smalenzt». Erieus Olai använder ordet pä tre ställen i sin Chronica (Scriptores rerum svecicarum medii xvi, II: 1, 1828, s. 155 och 160): »secundum formam Legisterii», »erant in Legisterio doctissimi», »in tantum autem Legisterium praetieabant». Du Cange, Glossarium mediae et infimae latinitatis, ny upplaga, V, 188 5, anför som belägg för ordets förekomst endast Erieus Olai men översätter det med »jus, juris et legum scientia». Jfr även M. Hammarström, Glossarium till Finlands och Sveriges latinska medeltidsurkunder, 1925, s. 168. SGL 12 s. IV (codex B enligt Schlyters beteckning). H. Hjärne hävdar a.a. s. 10 ff., att stadfästelseurkunden icke är autentisk samt att, om »således Kristoffers stadfästelse lämnas ä sido såsom ett förfalskningsförsök eller en stilövning av någon obemyndigad klerk från senare hälften av det femtonde århundradet», den »s.k, Kristoffers landslag» »träder in i ledet bland de övriga variationerna av landslagen» ^d.v.s. av MEL). Mot Hjärnes sistnämnda påstående uppvisar K. H. Karlsson i HT 1 884 s. 273 ff. med en övertygande bevisning, att KrL med avseende å innehållet icke kan likställas med variationerna av AIEL, men i fråga om urkunden nöjer han sig med att yttra, att Hjärnes skal ställt den i en något tvivelaktig dager utan att dock vara fullt bevisande. K. G. 'V'estman (De svenska rättskällornas historia, 1912 s. 42 f.) har framhållit, att äkthetsfrågan ännu icke blivit föremål för någon uttömmande källkritisk undersökning. Bl.a. E. Lönnroth (Sverige och Kalmarunionen 1397—1457, s. 225 ), G. Carlsson (Sveriges historia till våra dagar Bd 3:1, s. 508—5 10) och J. E. Almquist (SvJT 1959 s. 308 ff.) utgå fran att urkunden innehåller stadfästelsen på KrL. Det torde vara tydligt att Hjärnes uppfattning av urkunden som en förfalskning icke är riktig; nagon avgörande invändning mot dess äkthet har icke gjorts och dess innehåll strider icke mot något känt faktum. Huruvida urkunden blivit sigillerad har emellertid efter Hjärnes inlägg stått öppet. Har sä icke blivit fallet, är den att betrakta som ett förslag till stadfästelseresolution, vilket icke i dess helhet godkänts eller ansetts böra sigilleras först sedan det överflyttats till svenska (i själva verket förefaller det egendomligt, att man sä sent som vid mitten av 1440-talet velat avfatta stadfästelsen pa det nya lagverket pä latin). Om urkunden blott skulle innehålla ett förslag till stadfästelseresolution, innebär den icke något avgörande bevis vare sig för att stadfästelse skett eller för när eventuellt en stadfästelse ägt rum; förslaget kan nämligen vara utarbetat före den dag dä man avsett, att stadfästelsen skulle ske. I varje fall bör emellertid, som K. fi. Karlsson framhållit i FIT 1884 s. 276—277, ett stadfästande av lagen ha skett före den 5 maj 1444, då den ovan angivna räfstetlngsdomen i Strängnäs utfärdades; de, som beslöto denna dom, kunna icke ha tillämpat den nya lagens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=