XL av Mecklenburg blivit konung.’’ Småningom mognade emellertid tiden för ett införande av landslagen i flera lagsagor. Först kommo Finland och Närke. Den första urkund, som visar, att landslagen har införts i Finland, är från år 1379. Landslagens införande skedde samtidigt med att man i Finland skapade en kategori domare med samma funktioner och småningom också med samma ämbetstitel som häradshövdingarna i Sverige. Från Närkes lagsaga är den första urkund, som visar, att landslagen har införts, av år 1381. I Västergötlands lagsaga, till vilken även Dalsland hörde, synes man ha dröjt med införande av landslagen till efter Albrekts avsättning. Enligt en uppgift från 1400-talet antog man i Västergötland Sveriges lag och den rätt, de hade i »Oplandet», när drottning Margareta blev svensk regent, d.v.s. 13 89. Med Sveriges lag och den rätt, de hade i »Oplandet», måste man ha förstått Magnus Erikssons landslag. Uppgiften stödjes av att en jordägare år 1391 avhänder sig sin egendom »efter forn och ny västgötsk lag». Det finns ingen uppgift om, när landslagen infördes i Värmland. Att den var införd år 1414 torde emellertid vara säkert. Det är tvivelaktigt, om landslagen överhuvud har införts i Flälsingland och bygderna norr därom, innan Kristoffers landslag kom till.'^'’ Ännu år 1436 har Hälsingelagen tillämpats av en domstol i Hälsingland. Rättsenhetens främsta befrämjare, stormansklassen, torde icke ha haft intresse av att införa landslagen i bygderna norr omUppland, och folket i Hälsingland bör knappast ha känt något behov att utbyta sin gamla lag mot en ny. Det dröjde alltså mycket länge, innan de svenska lagsagorna fingo Utvecklingen medförde att riket mellan 13^7 och 13 39 var delat mellan Magnus Eriksson och hans son Erik, som stöddes av stora delar av aristokratien med Nils Turesson som en av sina ledare. Vidare slöts år 1371 ett fördrag, genom vilket Västergötland, \'^ärmland och Dalsland blevo underhållsländer ät den avsatte konungen. Fördraget ledde till att dessa landskap med undantag av en del av V^ästergötland under Albrekts tid blevo avsöndrade från Sverige, ty de återställdes ej efter \lagnus Erikssons död 1374. Se Jerker Rosén, Svensk historia I (1962) s. 216 f.; av äldre litter.itur se Yngve Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363—1414 ( 1923) s. 43 f. och 140 f. och Gottfrid Carlsson, Medeltidens nordiska unionstanke s. 3 6 f. Längre framåt i tiden sträcka sig icke de undersökningar, som ligga till grund för denna framställning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=