XXXIX Urkunderna visa, att landslagen tillämpades i Västmanland och i Östergötlands lagsaga år 13 52, i Dalarna, Uppland och Södermanland år 1 3 5 3 samt i Tiohärads lagsaga år 13 57."’ Då Öland, som begagnade Östgötalagen, kan förmodas snart ha följt Östergötlands exempel, har landslagen sannolikt år 13 57 varit i tillämpning i hela östra Sverige med undantag av i Hälsingland och bygderna norr därom. Att de flesta av de data, som ange, när landslagen började tillämpas i östra Sverige, ligga så nära varandra, tyder på att ungefär liktidiga försök ha gjorts i de nyssnämnda lagsagorna att få lagförslaget godtaget. Att detta lyckades så snart torde kunna tillskrivas det starka inflytande, som stormanssläkterna ägde i dessa lagsagor. Aristokratien, som hade gods spridda överallt i riket, hade största fördelen av att lagstiftningen blev enhetlig. Från stormanssläkterna rekryterades lagmännen, vilkas ord vägde tungt på lagtingen, och som vi ha sett är det sannolikt, att flera av lagmännen i de stora lagsagorna i östra Sverige ha tillhört lagkommissionen. Det är kanske mer än en tillfällighet, att några av de äldsta urkunder, som ange, att landslagen har tillämpats, äro utfärdade av Nils Abjörnsson. I andra delar av riket torde landslagen ha införts först efter årtiondens uppehåll. Omorsakerna härtill ge urkunderna ingen upplysning. Beträffande Västergötland, som genom landslagen skulle få sin lag ändrad i större mån än fallet var med lagsagorna i östra Sverige, ligger det nära att anse, att en konservativ opinion har gjort sig gällande. I denna kan ha ingått en önskan att bevara landskåpets gamla rättsliga självständighet.'^” Främst torde man emellertid kunna se orsaken till dröjsmålet med införande av landslagen i ytterligare lagsagor i den politiska oro, som gjort sig gällande under andra delen av 13 50-talet och början av 13é0-talet och som fortsatte även sedan Magnus Eriksson år 1363 hade avsatts och Albrekt Tör de uppiiifter, som lämnas på denna och nästa sida utan att hänvisning sker till källor, sc bilaga 2. •**’ De, som höllo på landskapets självständighet, kunna icke ha varit gynnsamt stämda mot ett lagförslag, som ville ersätta lagsagans gamla regel för val av lagman: »Lagman skall bondeson vara. Däröver skola alla bönder råda med Guds nad» med ett stadgande, att en nämnd inom lagsagan, bestående av två klerker, sex frälsemän och sex bönder, skulle uppsätta ett förslag på tre män, bland vilka konungen skulle utse lagman.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=