XXXVI Första flocken i den nya lagens jordabalk säger, att »fem äro laga jordafång i Sveriges lag». Möjligen tyder detta uttryck på en avsikt att kalla lagen för Sveriges lag, men i så fall blev denna avsikt icke förverkligad. Den nya lagen fick intet namn."*’ Åtskilliga i landskapslagarna förefintliga regler, som karaktäriserade det äldre samhällsskicket, upptogos icke i landslagen. Denna talar ej omblodsfejd mellan dräpt mans släkt och dråparens, ej heller om ättarbot och försoningsbot från den ena släkten till den andra. I landslagen finnas inga regler om ledung och ledungsrätt och om vakthållning, då man väntade fiendehär till landet."^ Ej heller finnas där några stadganden om trälar. I fråga om lagens innehåll hänvisas till översättning och kommentar. I anslutning till den föregående framställningen lämnas emellertid några uppgifter om huru landslagen fogar in Magnus Erikssons tidigare lagstiftning bland sina regler. Det har redan framgått,-^ att det stora flertalet av de bestämmelser, som landslagen upptagit från Magnus Erikssons stadgor, fått plats i konungsbalken och att denna balks första flockar äro hämtade Ordet »landslag» finns i flera från den tidigare rätten hämtade stadganden i MF.L. I dessa betyder »landslag» den i en lagsaga eller ett »land» gällande rätten (se härom Schlyters och Söderwalls ordböcker.) — Motsättningen landslagen—stadslagen uppstår först senare. I konung Albrekts brev till Ulfsbys invånare den 7 februari 1365 kallas stadslagen för Björkö-lagen (,. . . ut juri civili dicto Bijarkö lagh . . . uti libere valeatis; Finlands medeltidsurkunder, 1, s. 302 och Nils Fferlitz, Privilegier —för Sveriges städer, I (1927) s. 49). Jfr även Bj hs C (Svenska landskapslagar 5 s. XCIII). Man har alltså genomfört den grundsats, som ligger bakom Skara-stadgans regel, att ättarstud ej längre behövde utgöras. Ovan s. XVII not 2. Det bör emellertid anmärkas att MEL i D I 42 har kvar ett ledungsrättsligt stadgande som ett relikt från den tidigare lagstiftningen. — Stadganden om utgörande av ledung funnos endast i svealagar (UL, SdmL, VmL, HL) och utgjordes delvis av föreskrifter om ekonomiska skyldigheter, som skulle fullgöras för den händelse konungen icke fordrade att ledungståg skulle utgå. De prestationer, som de ledungsrättliga stadgandena föreskrevo, fullgjordes även efter landslagens antagande och de sista resterna ha först i modern tid försvunnit. Att dessa skyldigheter levde kvar är ett ytterligare bevis på att enligt 13 00-talets uppfattning en bestämmelse i en landskapslag utan motsvarighet i landslagen icke nödvändigtvis blev upphävd genom att landslagen antogs i den lagsaga, i vilken bestämmelsen gällt. Jfr härmed Karl IX;s föreskrift i 1608 års utgåva av Kristoffers landslag, att då fall förelöpte, i vilka icke kunde dömas vare sig efter landslagen eller efter rikets recesser och beslut, man skulle söka lag och rättelse uti andra lagböcker, som konungen låtit trycka (före landslagen hade konungen låtit trjxka Upplands- och Ostgötalagarna). Ovan s. XXXIII f. iMia
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=