XXXVII från valstadgan.-** Till dessa flockar fogar landslagen två nya. Den ena handlar om konungens råd. Rådet, som enligt konungens ed skulle utgöras blott av inländske män, skulle utom av ärkebiskopen, och de lydbiskopar och andra klerker, som konungen utsett, bestå av tolv riddare och svenner. Dessa skulle avlägga ed liksom konungen, lagmännen och allmogen gjort. Den andra flocken ger stadganden om morgongåva till drottning; bl.a. fordrar den samtycke från både biskopar, riddare och svenner i rådet i fråga om morgongåvans storlek. Efter dessa politiskt viktiga regler komma de från Uppsala-stadgan och Telge-stadgan 1345 hämtade föreskrifterna, om frälsemännens rusttjänst, om taverner och tavernare, mot våldgästning m.m.'*** Stadgandena om konungens nämnd återfinnas i flockar vid balkens slut. Nämnden skall nu döma över allt som brytes mot konungen av vad som står i konungsbalken. Detta betyder bl.a., att brott mot konungen då det gäller förvärv av frälscrätt, fullgörande av rusttjänst m.m. förts under nämndens domvärjo. Genom att nämndens domsrätt utsträckts till hela konungsbalken blir denna, trots att den behandlar ämnen av mycket disparat natur, i viss mån en enhet, en ny »vår stadga». I fråga om landslagens civilrättsliga balkar behöver endast anmärkas, att den regel från Skara-stadgan, som genomförts i landslagen, gäller arvsrätten för den dödes barnbarn *'*■' och att de regler, som hämtats från Telgestadgan 1345, röra förbud mot överflöd vid bröllop och andra gästabud, beträffande gåvor från brudgum till brud och i fråga om morgongåvor. Att landslagens brottsmålsbalkar i så liten grad bygga på Magnus Erikssons stadgor innebär icke att de stå i motsättning till dessas straffrättsliga uppfattning. Av landskapslagarna har Upplandslagen de I fräg.1 om criksg.it.an h.ir man avvikit fr.in valstadgan genom att föreskriva, att konungen skulle mottaga gisslan, dä han red in i ett nytt landskap. Bland de frän Uppsala- och Telge-stadgorna hämtade föreskrifterna äro även stadgandena om förbud mot överlåtelse av mälsäganderätt (se härom Gerhard Hafström i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid bd 2, 19S7, sp. 624 f.), om det maximiantal hästar, varmed resande hade rätt att färdas genom landet, samt om den särskilda rättegången om fordran, pä vilken finns skuldebrev (se därom s. XXlll not 27). Om den arvsordning, som därigenom genomfördes i MEL, se dess Ä 1 och 2 med kommentar. Som nämnes i kommentaren lata några handskrifter av MEL istadarätten för arvlätarens och för arvlåtarens syskons avkomlingar sträcka sig till femte led, d.v.s. lika långt som enligt UI. (om dennas stadganden i detta hänseende se bilaga 1). J. E. Almquist, Den s.k. mellersta lagens bestämmelser om istadarätt (i Ströeida bidrag till civilrättens historia 1953 ) s. 5 5, anser, att texten i dessa handskrifter är en parallelltext till texten i de äldsta handskrifterna, som ansluta sig till Skara-stadgan genom att ifråga om arvlåtarens bröstarvingar låta istadarätten sträcka sig blott tvä led nedåt och i övrigt låta istadarätten gälla för arvlåtarens syskons barn. Någon enighet om utsträckningen av istadarätten kunde icke nås, varför, enligt Almquist, följden blivit, att »såväl östgötarna som upplänningarna var för sig antagit den lagtext, som repre- ■Mn
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=