XXIX derbörande lagsagor.** Landskapslagarnas kyrkobalkar skulle då gälla även sedan landslagen antagits; kyrkan skulle därigenom, som kanikerna påyrkat, få samma rättsställning som förut. Man kan icke ha ansett att sådana bestämmelser som omskyldigheten att bygga kyrka och förse den med utrustning, omtillsättning av präst och klockare, om tionden och om den ersättning, prästen skulle ha för särskilda förrättningar, skulle upphävas utan att andra regler i dessa ämnen trädde i stället. Överhuvud skulle ett upphävande av landskapslagarnas kyrkobalkar utan att dessa ersattes med nya regler varit en egendomlig beskärning av lagsagornas rättssystem. I överensstämmelse med uppfattningen, att landskapslagarnas kyrkobalkar fortfarande voro i kraft, fogade man under de följande århundradena till de avskrifter av landslagen, som man lät verkställa, en avskrift av än den ena, än den andra landskapslagens kyrkobalk. Vilken kyrkobalk man valde berodde på i vilken lagsaga avskriften av landslagen skulle användas. Småningom, då skillnaderna mellan lagsagorna tillhörde det förflutna, valde man allt oftare Upplandslagens kyrkobalk, vilken ansågs som den förnämsta.' Beslutet att Magnus Erikssons landslag icke skulle innehålla någon kyrkobalk medförde en beskärning av lagens brottskatalog. Sedlighetsbrott — äktenskapsbrott,** blodskam, tidelag — för vilka straff föreskrevos i landskapslagarnas kyrkobalkar beröras icke i landslagen, icke heller ocker, som behandlats i Magnus Erikssons •’ Jfr nedan s. XXXVl not 27. ' Det är av intresse att jämföra den svenska utvecklingen i fråga om kyrkobalken med vad som tidigare hade skett i Norge. I Magnus lagaböters landslag fanns en kyrkobalk, men endast till namnet; den Krisfins doms bolkr, som denna lagbok innehåller, inledes visserligen av ett kapitel med religiös färg men ger i övrigt endast bestämmelser av författningsrättslig natur. Konung Magnus hade icke fått till stånd de överenskommelser med kyrkans män, som voro en förutsättning för en ny, allmän kyrkobalk. En förordning utfärdad den 28 juli 1316 av Magnus lagaböters son Håkon Magnusson (NGL III s. 116) ordnade förhållandena. I förordningen säger konung Håkon, att det icke fanns någon kristendomsbalk i den lagbok, som hans vördnadsvärde fader konung Magnus »lät sammansätta och antaga på tingen över allt Norge», och han påbjuder därför, att den kristendomsrätc fortfarande skulle gälla, som hade varit av forno, d.v.s. de fyra gamla lagsagornas kyrkobalkar. I Norge kom man alltså genom kunglig lagstiftning till samma resultat, som man senare kom till i Sverige utan lagstiftning. ^ De förmögenhetsrättsliga verkningarna av att hustru har begått hor bestämmas dock av landslagen; i enlighet med UL A 5 stadgar MEL G 11, att hon skall mista sin morgongåva och allt som hon var gift och given till. '* Om bestämmelserna mot tidelag se J. E. Almquist, Tidelagsbrottet (1926).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=