XXV c. Den stadga från Magnus Erikssons tid, som icke säkert kan dateras, den s.k. valstadgan, behandlar konungaval, konungens och allmogens eder, konungens kröning, hans eriksgata m.m.'^“" Valstadgan föreligger icke i form av ett öppet brev utan är bevarad blott genom att dess bestämmelser införts i den yngre handskriften av Södermannalagen och i en annan laghandskrift. Stadgan återger äldre rätt, som Magnus Eriksson kungjort skriftligen, då han tillträdde regeringen (eller då han red sin eriksgata); i omedelbar anslutning till stadgan omtalar nämligen förstnämnda handskrift, att Magnus Eriksson blivit vald och tagen till konung »på samma sätt som förut är sagt, så som ock gammal rikets rätt och sedvana har varit om konungaval, fastän val och eder före hans dagar icke voro i lagböckerna så skriftligen kungjorda, som han nu själv vid sitt tillträde gjorde och gav till gott efterdöme». Stadgan innehåller emellertid även andra regler. Flera av löftena i den ed, som nyvald konung skall avlägga omedelbart efter valet och under sin eriksgata, ha sena förebilder, bl.a. i det frihetsbrev, som ärkebiskopen, andra biskopar, drotsen Matts Kättilmundsson och lagmännen den 8 juli 1319 utfärdade sedan Magnus Eriksson hade valts till svensk konung “ samt i Erik Klippings stadga den 29 juli 1282 och i de danska handfästningarna 1320 och 1326.’^ Genom det innehåll. i de tvä Närkesdiplomen. Ingen av nu nämnda urkunder behandlar frågor, som föllo under konungens nämnd: de tvä Närkesurkunderna äro intyg att användas i tvister om jord, och Västmanlandsdiplomet är en bekräftelse pä äldre domar i en dylik tvist; vid denna bekräftelse voro nämndemännen jämte andra personer närvarande. Den sjätte urkunden (25 januari 1347, SD 5 s. 63 0) är utfärdad av Östergötlands lagman Magnus Knutsson i närvaro av riddaren Nils Turesson (om honom utförligare i det följande s. XXXI1) och tvä andra personer. Dessa tre sägas hava konungens domsrätt i Linköping men detta visar icke att de voro medlemmar av nägon konungens nämnd; jfr för brevet den kungliga domen tvä dagar tidigare (SD 5 s. 628) och beträffande utfärdandet av kungliga domar, när konungen icke själv varit närvarande, K. G. Grandinson, Studier i hanseatisk-svensk historia II, 188 5, s. 77. Om stadgan se »Förklaringar till Konungsbalken» s. 18 f. Enligt K. G. ^'estman (i Minneskrift ägnad 1734 års lag, I, 1934, s. 10) har stadgan möjligen avfattats av kanslern Filip Ragvaldsson, som var en av konungens förmyndare och anses hava författat arbetet »Um styrilsi konunga ok höfdinga». Om stadgans datering se B. Beckman. Matts Kättilmundsson, II (1954) s. 453 ff med där angiven litteratur. SD 3 s. 411. Gottfrid Carlsson, Medeltidens nordiska unionstanke ( 1945), s. 20 f samt IHlans Jägerstad, Fdovdag och räd under äldre medeltid (1948) s. 316 ff. En viktig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=