XXIV samt att »döma och rätta därom» efter landslag (alltså efter den i Upplands lagsaga gällande rätten), rikets rätt och »vår stadga». I dessa ord ligger möjligen att i förhållande till Uppsala-stadgan nämndens befogenheter vidgats: att nämnden nu skulle ha rätt icke blott att fria eller fälla utan även att bestämma straffet för den, nämnden fällt. Till underhåll under sina resor »i våra som ärenden och allmogen till gagn» får nämnden hundarets rätt i de böter, som den ådömer. ’’ Det är sannolikt, att skrivelser, som liknade brevet den 26 augusti 1346, avlåtits till övriga lagsagor allt eftersom ledamöter utsetts i nämnderna. Det finns dock icke någon säker underrättelse vare sig härom eller om nämndernas verksamhet under tiden till dess Magnus Erikssons landslag började tillämpas. Redan i Telge-stadgan 1345 hade en början gjorts att ge nämnden ersättning genom andel i böter. Att Magnus Eriksson slagit in pä denna väg kan ha orsakats av att han tvungits utöva ett härt skattetryck — i brev den 7 april 1346 (,SD 5 s. 5 54) ber han ärkestiftets invånare om tillgift och lovar bättring för framtiden — och nu vill undvika kritik för de utgifter, den nya nämnden skulle förorsaka. Dä nämndens underhåll bestreds genom hundarets bötesandel, behövde icke allmogen direkt utgöra några prestationer därför; den blev, som det står i brevet av den 26 augusti 1 346, »otyngd av utgifter för sådant underhåll». F. Odberg, Om den svenske konungens domsrätt före Svea hofrätts Inrättande, 2 ( 1875 ) s. 72 ff, nämner fyra och K. H. Karlsson, a.a. s. 48 ff, ytterligare tva urkunder från denna tid, som skulle visa spår efter konungens nämnd. Ingen av urkunderna återger uttrycket »konungens nämnd», men möjlighet finns att tva av dem hänsyfta pa nämnden. Den ena (den 2 februari 1348, SD 6 s. 6) visar att högha ucmpdcn givit en fällande dom för brott mot en konungens domoch den andra (den 11 september 1349, SD 6 s. 13 6), som är utfärdad av konungen själv, föreskriver, att tvä ledamöter av nefinia nostra iiiajorc skola deltaga i utkrävande av böter för brott mot ett kungligt stadgande. Det, som den i de båda urkunderna omtalade nämnden eller tvä av dess ledamöter gjort resp. skulle göra, står nära den exekutiva verksamhet, som konungens nämnd resp. dess ledamöter skulle utöva enligt Telge-stadgan 1345. Beträffande de övriga fyra urkunderna finns intet, som häntyder på samband med konungens nämnd. Tva av dessa urkunder (den 11 april 1346, i Riksarkivets pergamentsbrevsamling men otryckt, och den 9 november 1347, SD 5 s. 734) äro från Närke och en (den 3 februari 13 52, SD 6 s. 332) från Västmanland. Vad som i dessa diplom skulle häntyda på konungens nämnd skulle vara orden nempdarii terre ejusdem och ceterique nemdarii in Nericia samt nemdariis terrx Vestmannix. VmL och DL ha emellertid bestämmelser om en nämnd, vars verksamhet omfattade hela landskapet; enligt ^'^mL R 14: 1 skulle den avgöra mål efter vad mot lagmannen och i DL (R 3:2) kallas den »landets nämnd». Skäl torde saknas att urkunden den 3 februari 13 52 icke skulle häntyda pä den hela landskapet omfattande nämnd, som omtalas i VmL, utan pä en nämnd med helt annat namn. Sä nära som Närke ligger Västmanland och Dalarna är det troligt, att även i Närke funnits en nämnd med verksamhet i hela landskapet och att denna nämnd avses
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=