XXII sanningen.■" Så vidsträckt som bestämmelsen i Uppsala-stadgan är formulerad kan man emellertid ha avsett att gå längre, att ge rätt till vad mot vilken nämnd som helst. Om konungen frikände den, som nämnden fällt, skulle nämndens ledamöter straffas mycket hårt. Varje ledamot skulle böta 40 marker,"^ ledamöterna skulle aldrig mera bli tingsgilla, edsgilla eller vittnesgilla eller få föra sin egen talan och för framtiden skulle de heta skämde män.“" I Telge-stadgan 1345 fortsätter konungen att utfärda processuella bestämmelser. Nu föreskriver han att »konungens nämnd» skall fara hem till den, somicke fullgör konungens dom— för detta brott hade Magnus ladulås’ Skeninge-stadga (av 1285 ) föreskrivit 40 markers böter —och där verkställa utmätning för böterna och för den rätt, som hade utdömts åt var och en efter lag och »vår stadga».'^ Uttrycket »konungens nämnd» var gammalt; det finns i Östgötalagen som beteckning för den häradsnämnd, som ÖgL Kk 16: 1 (jfr Kk 16: 3), E 10: 2 och R 16: 1 (jfr E 17) samt VgL II Add. 7: 2S. Se vidare UL B 1^: 4 och VmL B 17: 3 ufr UL R 13), SdmL J 7: 1 och Km 10:2 (tolv män utsedda att pröva vad som vore sant i ett mål). En vadesumma på 40 marker fanns redan i L'L B 17: 4 och DL R 3: 2 samt \'mL B 17: 3 och R 14: 1 för vad till konungen men var dock mycket hög — jfr att enligt MEl., som bygger pa samma penningvärde som Uppsala-stadgan, vadesumman vid vad mot lagman var tre marker och vid vad mot nämnd under konungens utforskande av sanningen sex marker (R 36 resp. 32: pr) — och vid utarbetandet av Uppsala-stadgan har man därför förmodligen önskat förhindra att vad erlades annat än i undantagsfall. -- Avskrift 2: oc bctc bkjviJcuicii och uLlrik ncrtipdemcu. Även ett par andra olikheter mellan Skeninge- och Uppsala-stadgorna må anmärkas. Från förbudet att rida genom landet med fulla vapen gör Skeninge-stadgan undantag för dråpare, som vill sona sitt brott genom att erlägga böter. Detta undantag har man icke ansett sig böra upprepa i Uppsala-stadgan. Ej heller har man i Uppsalastadgan upprepat regeln att den som återtager sin häst frän någon, som begagnat den utan lov, skall ha rätt att hänga honom utan dom. I Uppsala-stadgan säges i stället, att den, som olovligen begagnat hästen, skall föras till tings. -•'* SD 1 s. 668. Denna bötessats hade även Magnus Eriksson tidigare föreskrivit, se brevet den 19 februari 1342 (SD 5 s. 95). -■* Avskrift 2 föreskriver, att brott mot konungens dom skall bestraffas med 40 markers böter och att utmätning för dessa böter och för målsägandens rätt skall förrättas av häradshövdingen (resp. domarne, där häradshövding icke fanns) jämte tolv (elva) män. Dä någon motsvarighet till dessa bestämmelser icke finns i avskrift 1, är det tvivelaktigt, om de tillhört stadgans originaltext. Skulle så varit fallet, innefatta de ovan refererade föreskrifterna i Telge-stadgan 134 5 en ändring av reglerna i Uppsalastadgan genom att konungsnämnden införts som exekutivt organ i stället för häradshövdingen (domarne) och tolv (elva) män.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=