XXT komma från dem; uteblev han utan laga förfall, skulle han dömas efter sitt brott och rätten skulle gå över honom. Den, som nämnden fällde, skulle vara fälld under konungens räfst med hand och hals efter brottets art, vilket torde betyda att konungen skulle utmäta och låta verkställa hans straff.^' Liksom de bestämmelser, som Uppsala-stadgan hämtat från Skeninge-stadgan, gå de nu återgivna reglerna tillbaka på Birger jarls och Magnus ladulås’ lagstiftning. Östgötalagen bestämmer, att edsöresmål skola höra under konungens räfst; vid denna skall finnas en nämnd från häradet, vilken skall utses av häradshövdingen, när konungen vill sammankalla räfsten.’^ Enligt Alsnö-stadgan skall den, som anklagas för edsöresbrott, värjas eller fällas av häradsnämnd. Likheten är tydlig mellan dessa regler och Uppsala-stadgans bestämmelser, att den anklagade skall värjas eller fällas av konungens nämnd och att den, som nämnden fäller, ligger under konungens räfst. Skillnaderna — att Uppsala-stadgans nämnd är permanent och icke som Ostgötalagens tillsättes från fall till fall, att samma stadga i olikhet mot Östgötalagen har stränga preskriptionsregler men också uttryckligen ger möjlighet att döma den, som tredskas att infinna sig —äro icke betydande. I en annan del av stadgan säger sig konungen hava erfarit, att tolvmannanämnd, som tillsättes i mål, i vilka sanning bör utsägas,’*’ lika ofta gör orätt som rätt.’’ Den, som anser att nämnden gör honom orätt, tillåtes därför att med 40 marker vädja mot denna nämnd’*’ under konungens utforskandeavsanningen.”* Denna bestämmelse ger tydligen rätt till vad mot nämnder, vilka enligt direkta föreskrifter i landskapsrätten ha till uppgift att utforska överensstämmande K. H. Karlsson, Den svenske konungens domsrätt, 1 (^1890) s. 39: »den de fällde var hemfallen under konungens straff». Att konungen skulle utmäta straffet var kanske anledningen till att nämnden, som skulle sammanträda tv.å gänger om aret, sä snart som möjligt skulle sända konungen eller den, som utövade hans domsrätt, ett hemligt meddelande med namn pä alla, som den fällt. ÖgL E 13, R 1. Den del, som i redogörelsen i SD 3 s. 373 för stadgans innehäll förts under punkt 15. Fsv. il ])Qn maul sum sauuind bor i msi^hia. Fsv. avskrift 1: giotit päm offta uraiif^t sum rätt, avskrift 2: göcu jämjit offta irätt som rätt. Fsv. pere uäfnd. *'•' Fsv. luJi uara sauiiind at let än. jfr SdmL Add. 1 § 4 och YmT. R 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=