XIX ägare har rätt att, om han kommer efter och återtager sitt, utan domhänga tjuven.' LiksomMagnus ladulås söker dock Magnus Eriksson också hjälpa de vägfarande: vid vägarna skulle anläggas taverner, där de resande skulle ha rätt att köpa kost, foder och husrum till det pris, som stadgan bestämde." Ännu en bestämmelse i Skeninge-stadgan bör nämnas. Den, som för brott binder, bastar (d.v.s. binder med bastrep) eller pinar någon, som icke har tagits på bar gärning, skall dömas till straff, omej den andre blir dömd för brottet. Här träder till mötes en helt annan grundsats, som också har rötter i tidigare rätt: man får ej med våld gripa in mot någon utan fullgoda bevis för hans brottslighet. Den straffskärpningstendens, som är genomgående i Skeninge-stadgan, möter även här. Förut var straffet 40 markers böter; nu är det livets förlust, »ty var man äger hava frid för sitt gods och sina penningar och särskilt för sitt liv och sin lekamen». B. Stadgorna från de båda åren på 1340-talet äro daterade den 27 juni 1344 (SD 5, s. 272), den 6 december samma år (SD S s. 373 och 379) och den 17 juli 1345 (SD 5 s. 475). Den första och den sista stadgan äro utfärdade i Telge, den mellersta i Uppsala.” Telge-stadgan 1344 ger bestämmelser mot ocker, och Telge-stadgan ~ Den straffskärpning i förh.i]lande till Magnus laduläs’ lagstiftning, som visar sig i Magnus Erikssons Skeningc-stadga, står helt i överensstämmelse med den allmänna straffrättsliga utvecklingen. För att ge kraft ät den fridslagstiftning, som man infört, hade sedan 1 100-talet en utomordentlig skärpning av straffsystemen ägt rum i det kontinentala Europa. Dödsstraff (ofta kvalificerade), stympningsstraff och andra kroppsstraff hade införts i vida större omfattning än förut (se t.ex. H. Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte I, 19t4, s. ^80 f.). Mot slutet av 1200-talet nådde denna utveckling även Sverige. Den bestämmer bade den utländska och den svenska straffrätten ännu under de första århundradena av den nyare tiden men gick i Sverige icke sä langt som mångenstädes i utlandet. Magnus Erikssons morfar och företrädare som norsk konung Håkon IVlagnusson utfärdade 1.102 eller 1.10.1 en förordning om upprättande vid vägarna i Norge av »taffernishus», där resande kunde fä mat, dryck och hästfoder (NGL 1, s. 116, jfr s. 117). *' EJppsala-stadgan är endast bevarad i t va sena avskrifter. Den ena, som har tillhört J. Efadorph, har påskriften »ex. orig.», den andra, som finns i Hans Brasks avskriftssamling, har överskriften »Originales in ecclesia Lineopensi». I det följande kallas de bäda avskrifterna avskrift 1 resp. avskrift 2. Citaten äro frän avskrift 1, om icke annat anges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=