XVIII sagor ■' av kristen man eller kvinna, någonsin skulle vara träl eller bära detta namn.^ I detta stadgande skymtar ett personligt drag hos den unge konungen; han gav det till ro och nåd för sin faders själ och sin farbroders, de båda hertigarna Erik och Valdemar, som hade dött i fängelse på Nyköpings slott och som samtiden ansåg vara mördade genom deras broders, konung Birgers, föranstaltande. Personliga drag framträda ännu mera utpräglat i Skeningestadgan (SD 4, s. 463 f.). Den visar bilden av en ung, viljekraftig konung. Enligt stadgan hade han alltsedan han blivit myndig sökt att med tillsägelser och råd och med hot om sträng räfst taga bort de onda sedvänjor, som hade vuxit fram under hans barndom. Nu griper han in för att ge allmogen frid för sig och de sina, som det bäst hade varit i hans förfäders dagar.’ Särskilt riktar han sig mot de vägfarande. Han förbjuder ritt över landet med fulla vapen och med storflockar, som lade landet öde." Liksom Magnus ladulås stadgar han straff för resande, som skaffat sig härbärge eller förnödenheter mot ägarens vilja, alltså straff för våldgästning. En sak är därvid karaktäristisk: Magnus Eriksson griper in med vida hårdare hand än hans farfar hade gjort. Magnus ladulås hade bestämt straffet för våldgästning till 40 markers böter; först om den brottslige icke inom en frikostigt utmätt tid erlade böterna inträdde biltoghet, som kunde medföra livets förlust (Alsnö-stadgan, SD 1 s. 650 f.). Magnus Eriksson däremot bestraffar brottet med ovillkorligt dödsstraff. Enligt Skeninge-stadgan skall den, vare sig hög eller låg, som har tagit något från präst eller bonde eller gästat deras hus utan ägarens vilja, dömas under svärd, även om vad han hade tagit »ej vore mera värt än ett höns». Än strängare är stadgan mot den, som åker, rider eller gör arbete med häst, som han tagit utan lov eller utan att ha legt den. Hästens »I Västergötlands eller Värmlands lagsagor», fsv. i Wasf’ozko älclir Wiirhi.'iko Lagbsaf’bii. Om skälen till att ordet Wärinsko bör tolkas som Värmlands (eg. »värmsk») och icke Värends se Hasselberg a.a. s. 78 f. ■* »Av kristen man eller kvinna», fsv. af krisrnini Alaiini’ äldir Kono. »Träl», fsv. I>räl äldir anihut. ^ Fsv. i uarä forälldrä dagbuni. ** I samband med detta förbud ger Magnus Eriksson föreskrifter om det antal hästar, varmed en vägfarande skulle ha rätt att färdas; detta antal skulle rätta sig efter den resandes samhällsställning. Magnus Erikssons stadganden äro här nästan identiska med dem, som Magnus ladulas hade givit (SD 1, s. 670).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=