XVII De flesta stadgorna äro från år 1 33 5 och åren 1344 kan icke närmare dateras. A. Av de båda stadgorna från 1 3 5 5 har den ena utfärdats i Skara, den andra i Skeninge. Ordalydelsen av Skara-stadgan (SD 4, s. 407 f.) har icke bevarats; vi ha blott i behåll minnesanteckningar om tio »articuli», som konungen hade »givit och stadfäst» i Skara den 28 januari 1 3 3 5 under sin eriksgata och som skulle avfattas skriftligen (»sammansättas i ord») av »de mycket kloka män, som därtill äro nämnda», till lag för alla västgötar.^ Det kan icke betvivlas, att konungen verkligen har utfärdat en stadga med det innehåll, som finns i artiklarna och som han redan hade tillkännagivit. Fem av bestämmelserna ha uppenbarligen till uppgift att ändra stadganden i västgötarätten för att bringa demtill överensstämmelse med annan landskapsrätt: särskilt kan märkas att Skara-stadgan gav en persons barnbarn en bättre plats i arvsordningen än de haft förut." Det är icke känt, om konungen förfor på motsvarande sätt i andra lagsagor, men i varje fall Skara-stadgan är ett vittnesbörd om att år 1 33 5 regeringsmakten strävade till ett fortsatt enhetliggörande av den svenska rätten. Utom nu berörda bestämmelser och vissa andra föreskrifter av övervägande samtidspolitiskt intresse innehåller Skara-stadgan Magnus Erikssons mest ryktbara påbud: hans förordnande, att ingen man eller kvinna, som föddes i Västergötlands eller Värmlands lag1345. En * Artiklarnas text har bevarats genom den samling av »Gambia stadgar», som Johan tdadorph bifogade sin utgava av Bjärköarätten ( 1687, s. 11). Den är senast behandlad av Gösta Hasselberg i \'ästergötlands Fornminnesförenings tidskrift 5: 3 (1944), s. 51 f. (jfr H. Munktell i Lychnos 1944 - Västgötarätten hade kvar den ålderdomliga regeln, att ett arv efter död man skulle tagas av hans barnbarn först om han icke hade efterlämnat barn, föräldrar, bröder eller systrar (se bilaga 1). Nu stadgas i nära anslutning till SdmL, att barnbarn till den döde skall ärva den lott, som deras fader eller moder skulle ha ärvt, broders barn som broder, systers barn som syster. Ytterligare kan märkas att kvinna fick en annan ställning i straffrättsligt hänseende än hon haft förut. Enligt västgötarätt skulle, om en kvinna hade dräpt en man, talan föras mot hennes mest närskylde manlige släkting, som skulle svara för böter eller fly fredlös (VgL II Dr 11). Vidare föreskrevs, att en kvinna icke fick straffas med livets förlust (»huggas eller hängas») utom för trolldom (VgL II Tj 33). Nu stadgas i enlighet med annan landskapsrätt att en kvinna skall sona sina brott i likhet med man och särskilt de, som gå på livet. Se vidare artiklarna 3 och 4 samt bestämmelsen i artikel 7, att ättarstud (sammanskott från en drapares släktingar för betalning av ättarbot) ej längre behövde utgöras. 5, s. 348 f.). II
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=