XVI stor del av Svealand och hela Norrland i många hänseenden gemensamma rättsregler. Vid Magnus Erikssons tillträde till regeringen hade alltså mycket länge i lagsagorna starka strävanden gjort sig gällande till reform och unifiering. Reformsträvandena hade emellertid icke nått lika långt i alla landskapslagarna; svealagarna stodo i dessa hänseenden före götalagarna. Unifieringssträvanden liknande dem, som gjort sig gällande i svearätten, hade icke framträtt vare sig mellan götalagarna inbördes eller mellan götarätt å ena och svearätten å andra sidan. Det svenska rättssystemet var fortfarande i grunden partikularistiskt och skiljaktigheterna mellan rättsreglerna i olika landskapslagar voro mycket betydande —troligen vida större än man kan skönja nu för tiden, då man saknar kännedom om Värmlands och Närkes lagar och blott har en balk bevarad från Tiohärads. För att visa huru stora skiljaktigheter funnos på civilrättens område har i en bilaga på några viktiga punkter gjorts en jämförelse mellan Östgötalagen, den yngre Västgötalagen och Upplandslagen. Stora motsättningar mellan olika landskapslagar framträda också i straffrättsligt hänseende och i fråga om rättegångsväsendet. Eftersom banden mellan rikets delar blivit starkare än förr och man strävade att ytterligare styrka dem, måste dessa motsättningar landskapslagarna emellan ha tett sig allt mera besvärande. II Med början några år efter det att han blivit myndig utfärdar Magnus Eriksson ett antal stadgor, genom vilka han framträder somden tredje av de folkungaregenter, under vilkas regering skapas ny lagstiftning i större stil. Dessa stadgor blevo en av de källor, från vilka landslagens regler hämtades. De bestämmelser i stadgorna, som äro av intresse för kännedomen av landslagen, komma att behandlas i kommentaren till denna. Här skall blott en allmän framställning givas. i lagboken, om Magnus laduIas scadfäst denna i dess helhet. Möjligt ar att Magnus ladulas låtit utarbeta en framställning av landskapets rätt och av kungliga rättsbud, vilken lagsagan sedermera godtagit. Om Värmlands lag se Carl Ivar Stable i Nationen och Hembygden, V (1949), s. 97 ff. och J. E. Almquist i SvJT 1958 s. 235 not 15. ^ Bilaga 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=