XV skriftlig form; det är de samlingar rättsregler, man därigenom erhöll, som kallas landskapslagarna. Beträffande Gotland, Västergötland, Östergötland och Dalarna samt Tiohärads lagsaga bestå de landskapslagar, som bevarats till nutiden, av uppteckningar av den i lagsagan gällande rätten; från Tiohärad är dock endast kyrkobalken bevarad.^ De landskapslagar, som i övrigt ha bevarats — från Uppland, Södermanland, Västmanland och Hälsingland —ha annan karaktär; de ha kommit till genom omfattande bearbetning av den tidigare rätten. De tre uppländska folklanden utgjorde tidigare särskilda lagsagor. Nu sammanarbetades dessas rättsordningar; det förslag till lagbok, som därigenom skapades, antogs av ett för folklanden gemensamt ting samt stadfästes 1296 av Birger Magnussons förmyndarstyrelse. Vid avfattandet av Södermanna-, Västmanna- och Hälsingelagarna — av vilka Södermannalagen stadfästes av Magnus Erikssons förmyndarstyrelse år 1327 —sammanarbetades i stor omfattning stadganden i Upplandslagen med gamla lagbud från respektive lagsagor. I Hälsingland ’’ var den uppländska rättens inflytande så starkt, att ett diplom från Hälsingland av den 19 februari 1363 talar om vår »uppländska lag»,** och Västmannalagen kan kanske riktigast karaktäriseras somen moderniserad Upplandslag, i vilken inskott skett av äldre rättsbud från den västmanländska lagsagan.' Genom nu nämnda samarbetning fick en ■* Frågan, i vilken omfattning den äldre rätten kan ha förändrats vid själva uppteckningen, lämnas här öppen. •' I ett notariatintyg frän år 1374 säges att Hälsingclagen stadfästs av Magnus Eriksson (Diplomatarium norvegicum 3 s. 3 02). *' Diplomet i Riksarkivet (SRP nr 5 72). * Beträffande detaljerna av den utveckling, som ledde till Upplands-, Södermanna-, Västmanna- och Fiälsingelagarna, hänvisas till framställningen i Svenska landskapslagar. Det kan anmärkas att det samarbete mellan konungamakten och lagsagorna för att reformera dessas rättsordningar, vilket visar sig särskilt vid utarbetandet av Upplands- och Södermannalagarna, synes ha börjat redan under Magnus ladulås; Magnus Erikssons förmyndarstyrelse säger nämligen i en pa latin avfattad stadga frän är 1 3 30, att Närkes lagbok (som nu är förlorad) vore conilitns av Magnus ladulås (SD 4 s. 157). Det har tidigare ansetts, att i ordet conditus skulle ligga att Magnus ladulås stadfäst lagboken, men detta har pa starka skäl ifrågasatts av Einar Carlsson i FiT 1946 s. 261. Till Carlssons bevisföring skulle kunna läggas, att Magnus Erikssons förmyndarstyrelse skulle haft föga skäl att som skett i 13 30 års stadga godkänna och stadfästa en viss artikel
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=