XIV därför de ändringar och tillägg i lagstiftningen inarbetats, somskett genom Kristoffers. Då alltså innehållet i Kristoffers landslag faktiskt ingår i detta arbete, lämnas även en redogörelse för den yngre landslagens tillkomst. I Magnus Eriksson valdes år 1319 till svensk konung efter att kort förut ha ärvt Norges krona. Efter uppnådd myndighetsålder — femton år enligt dåtida rätt —tillträdde han 1331 eller 13 32 regeringen i Sverige.'^ Riket bestod då av ett antal lagsagor, envar med sin egen rättsordning, som varje nyvald konung under sin eriksgata skulle edligen förbinda sig att icke bryta. Grundvalen för rättsordningarna voro regler från länge sedan förfluten tid, men de innehöllo också stadganden av nyare datum. Många av dessa hade införts i lagsagornas rättssystem för att fastställa kyrkans rättsställning eller för att man skulle komma i överensstämmelse med stadganden i den kanoniska rätten. Andra hade hämtats från den kungliga lagstiftningen, som var det främsta uttrycket för tidens reformsträvanden; så återgivas i lagsagornas rättsordningar Birger jarls och Magnus ladulås’ edsöreslagstiftning med dess skärpta straff bl.a. för brytande av hemfrid, kyrkofrid, kvinnofrid och tingsfrid, Birger jarls förbud mot järnbörd, hans arvslagstiftning, genom vilken dotter fick arvsrätt efter far jämsides med sin bror, om också till endast halv lott emot denne, vidare Magnus ladulås’ förbud mot våldgästning och hans försök att förebygga detta brott genom skapandet av en organisation för att tillförsäkra vägfarande att till skäligt pris erhålla de förnödenheter de behövde —regler och åtgärder, som stodo i överensstämmelse med den samtida utvecklingen i andra delar av Europa och som i vissa fall vidare utvecklades av lagsagornas rättsordningar. Under det sista halvseklet före Magnus Erikssons regeringstidträde hade i några av lagsagorna även skett ändringar i rättsreglerna av annan natur. Lagsagornas rättsordningar, som tidigare hade levat i muntlig tradition, överfördes under 1200-talet och början av 1300-talet till Enligt den vanliga uppfattningen blev Magnus Eriksson myndig 13 32. Hans Jägerstad. Hovdag och råd under äldre medeltid, 1948, s. 3 06 ff, har emellertid med starka skäl gjort gällande, att det rätta årtalet är 1331.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=