Magnus Erikssons landslag 50 formelbundct och skulle för alt vara rättsgiltigt framföras i de traditionellt fastställda ordalagen. 21. Formeln är hämtad ordagrant ur L'L A 3 pr; se kommentaren till denna text. Den hihehålles oförändrad i KrL. Endast i några få handskrifter uthytes ordet »uppländsk» lag mot »östgötsk», »västgötsk» eller »Sveriges». — I KrL tillägges: »1 vår lag gifter sig ej honde till sin hustrus odaljord eller hus eller odalvaltenverk. och ej heller hon till hans, ulan endast till allt annat lösöre.» Denna hestämmelse om luislrus giftorätt finns redan i MEL, ehuru i ett annat sammanhang, nämligen i E 42:1 (KrL E 31:1) såsom motivering för all hustruns fasta egendom ej skall ingå i »skövling» av egendomen efter ett edsöreshrotl av mannen. I KrL har ilen därifrån hlivit upptagen i G 5:1, samtidigt som den kvarstår i E 31:1. Den förekommer sålunda två gånger i KrL. Jfr G. Hafström, Land och lag (1959), s. 56; se även art. Husfru i Kidturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. — Frän FL har giftermålsformeln upptagits även i VmL och HL, däremot icke i de i allmiinhet mera sjiilvsländiga svealagarna SdmL och DL. Den ordalydelse, som »giftermålet» har i FL Ä 3 pr, är i sin helhet icke siirskilt ålderdomlig. Senare delen innehåller flera uppenhart unga drag: Fppland som namn på en lagsaga kom till först år 1296. och man torde tidigare knappast ha talat om »uppliindsk lag» (möjligen om »svensk lag» e.dyl.l; att »Helge Erik» skulle ha givit lagen (spec, giftermålsrälten) iir en kyrklig pretention i syfte att ge den nya lagen religiös helgd; ft)rmeln avslutas med en rent liturgisk viilsignelse »i Faderns, Sonens och den Helige .\ndes namn». Det är utan tvivel domprosten .\ndreas And, lagnämndens kyrklige ledamot, som ;ir upphovsman till dessa inslag i giftermålsformeln. andra sidan iir det sannolikt, att han diirvid har hyggt ])å en äldre formel, vare sig denna tidigare har ingått i sjiilva den muntliga lagsagan eller endast har varit en folklig tradition, överlämnandet av hruden till hrudgummen var en allför viktig handling för att icke mycket tidigt ha hlivit hundet vid fasta ceremonier och formler. Hela handlingen kallades f/i/f, d.v.s. givande, och det centrala i denna var giftarnial {giftarorfA. Det är sålunda en i de svenska folklanden traditionell formel, kanske med icke-kristna inslag, som .\ndreas .\nd har omformat och upptagit i FL:s ärvdahalk. Fnderlaget för hans reform kiinna vi tyviirr icke. Men det finns i lH.:s ordalag tecken som lyder på gammal hiivd, framför allt rytmoch allitteration: »till heder och till husfru och till halva siingen», »till lås och till nycklar iäldre: lycklar) och till laga treding». 22. Jfr E 14. 23. Straffet för edsöreshroltet var sålunda: 1. konfiskation av all liisegendom (»då skall hans ho skiftas») och 2. fredlöshet (»han komme aldrig i frid»). Målsiigande var i detta fall fästmannen; han fick sålunda * 3 av det konfiskerade lösöret och en hegiiran av honom fordrades, för alt konungen skulle kunna henåda den hia)ltslige. 24. »Nu har hrudgum fått sin hrud och vill föra henne hem», d.v.s. hriillopet har stått, och det högtidliga och för äktenskaj)ets rättskraft avgörande »giftermålet» iir utsagt. 25. Orden »eller i säng med honom» saknas i KrL. — »Eller i säng med honom»: se härom fl. 9 om hrudgummens övertagande av målsmanskap för hruden. — Om tolkningen av denna flock samt om formerna vid äktenskapets ingående och dessas rättsverkningar se diskussionen mellan Lizzie Carlsson och Ragnar Hemmcr, i följande arheten: L. Carlsson, .Siingledningen, hednisk-horgerlig riittsakt och kristen ceremoni G: Vetenskaps-Societetens i Lund årshok 1951); R. Hemmer, Om hiliigret
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=