Konu ngsbalkcn 3 5 skall han iin<l(Mi,'a sainnia straff, soiii förut är sagt. ^ 2. Fiir (ivrigt skall värdshusvär<l, haus hustru, harn uvh husfolk vara i ht»ndt‘s fred ovh lag. dä do ioko gästas.'» 1(14. I'l. 24 Krl. Kg 2.S. .Ifr .SI) 4, s. 4(>(>. ö. s. 377. 1()5. »Frän don som har dot oin haml», fsv. af pcm i haiulimi haiier, d.v.s. innohar dot, har dot i hosittning. Itit). I Skoningo-stadgan ooh l’i)i)sala-stadgan lilläggos: »ooh han har fiirvorkal sin iigolott däri, oin nägon sådan fanns, och tion som har dot om hand skall äga dot, utom i fall att dot gjordos oflor laga älal, svaromål och laga dom. 'I'v don som försmår lag. skall vara av lag ftirsmådd. Mod lag och laga domar skall man kräva, återfå t)ch tillägna sig sin rätt, mon oj mod rån ollor våldsgärningar.» — 1 Krl. tillläggos: »Om rån av lösöro skall så tillgå, som stadgas i Ihlsöroshalkon, kap. 40 och fiiljando.» 11)7. I"l. 2.') - KrL Kg 20. Fiirhud mot övorlälando av målsiigandoräll infiirdos genom Skoningo-stadgan år 133.") (SI) 4. s. 4()()1 och upproi)ados i Uppsala .stadgan år 1344 (.SI) ö, s. 377). .\nlodningon till förhudot framgår icko av dessa stadgar, mon sannolikt är. all man i främsta rummet log hänsyn till samhällols inlrosso av all hrolt l)levo hoslraffatlo. .\nnu låg en hroltslings förande infiir rätta t)ch oxokulionon av dol straff, som ådömdos honom, till hotydando <lol i målsägandons hand. Don möjlighol. som samhället hade att tvinga fram alt hrott beivrades och bestraffades, var all genom slraffhol hindra målsäganden från alt förlika sig n\ed brottslingen. l'hi sådan förlikning var även d;irigonom till skada, att den kundo reducera eller helt laga horl konungens och häradets rätt till hötor. Dol var då viktigt att vela, vem som var målsägande, och att ha all göra eiulast mod honom, om målsiigamlons skyldighet att hj:il|)a till med all få brottslingen bestraffad blev eftersatt. 1()8. I sliillot för do båda sista meningarna (»Och ingen tage till sig . . . konungens ensak») har KrL följande: »Ingen göre sig heller till målsman inför rätten i en annan mans sak, utom som lagen säger. Den som så gör. höte tre marker till tre- .skifte och orsätto målsäganden för all den skada, som han får däri. Och enär någon vill och må lagligen kära och söka för en annan, tillkommer honom att i samma sak svara och göra rätt. Om den som gör oljud på tinget, om okviidinsord och andra sådana saker, då han oj bjuder sig till all föra talaii. stadgas i 4'ingmålahalken.» 1()<). Fl. 2()=Krl, Kg 30 pr. .Ifr .SD ,0. s. 377. 170. Flirvckel »mod sådana villkor sins emellan, all båda skola hava kvar sill'> återges av Kagvald Ingeimmdsson sålunda: »et lamon inter se traciant, cpiod cpiilibet sua possideal». och om frälse jord kom i ofrälse hesillning, blev den skatte, m.a.o. jordens »natur'> berodde på ägarens stånd. Ihidor senare rättsutveckling (indrades donna regel så. alt jordens natur av friilse eller skatte blev oberoende av om iigaren var adelsman eller icke. Fn bland drivfjädrarna till denna utveckling, som gick myckel långsamt - först 1810 fingo ofrälse miin tillåtelse alt kö])a den mest ])rivilogiorade friilse- , var att kronan miste skatt, niir friilseman köpte skaltojord. Om skallskyldig jord kom i friilsemans hand. blev don friilse. jorden, siilerier Detta texlstiille i MEL visar ett tidigt skede av kronans försök all undvika skalleförluster, niimligen då jord genom skenköj) fördes över till friilseman men i verkligholen stannade i den ofriilse iigarens besittning. Kronan hade då på svekfullt sätt boriivats sin riitt till skatt. ,Ifr i övrigt bi. Lönnroth. Statsmakt ))ch statsfinans i det medeltida Sverige (10401, s. 141.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=