21 inskränkts till en översättning av en enklare latinsk text till svenska med hjälp av en grammatik och lexika.'^^ Den förberedande, s.k. juridico-filosofiska examen för studier i den juridiska fakulteten, var enligt 1853 års examensstadga helt latinfrid^ Enligt den finländska förordningen om ämbetsexamen från år 1828 krävdes ett språkprov i latin eller i franskad'* Trots att kunskaper i latin ännu länge var ett måste för en rättsvetenskapsman, syntes latinets minskade status snart i de traditionella dissertationernas försvinnande. I Danmark kunde man sedan år 1836 ansöka om befrielse från latinkravet, som avskaffades år 1854.•*5 Det sista juridiska arbetet på latin publicerades i Norge år 1840, i Danmark år 1844, i Finland år 1848 och slutligen i Sverige år 1851.'*^ De sista arbetena på latin utkomofta också i dansk eller svensk översättning. 3. Juridik och politik Professorernas både sociala och politiska status förbättrades betydligt under 1800-talet. Fenomenet är till stor del allmäneuropeiskt, och 1800-talet har betecknats som den tyske professorns stora århundrade."*^ Även den nordiske professorns storhetstid inföll i detta skede av det politiska deltagandet, sombefann sig mellan aristokrati c)ch demokrati. Under 1800-talet var förnämbörd inte längre en avgörande förutsättning för en politisk karriär, medan å andra sidan de lägre samhällsklasserna ännu var utestängda från det politiska beslutsfattandet. Akademisk bildning, somtidigare hade kunnat vara ett alternativ till privilegier, blev nu själv ett privilegium.'*** De högre ämbetsmännen, som ofta hade en juridisk utbildning, var det politiskt bärande skiktet under denna period, som även annorstädes än i Norge kunde kallas ämbetsmannastatens tid. Jens Arup Seip har talat om, att den norska politiska debatten »ble usedvanlig sterkt juridisk target, den juridiske debatt sterkt ideologisk»,'*^ men också detta är ett närmast allmäneuropeiskt fenomen under 1800-talet. Det är naturligt, att i svnnerhet en professur i rättsvetenskap var en tungt vägande merit för en politisk karriär, och det verkar en smula paradoxalt, att Almquist, s. 226. Den svenska historien 12, s. 141. Kana, LM 1937, s. 168. .S'e Jorgensen, Krieger, s. 17. ■*'’ Aiotzfeldt, ö. A., De vi legum poenalium, Kra 1840 (Univ. progr.); Pétursson, Pétnr, Commentatio de jure ecclesiarum in Islandia ante et post reformationem, Havni.v 1844 (betecknande nog en doktorsavhandling i den teologiska fakulteten); Florin, Fr. E., De jure aidificando antiquo coetuumrusticorumin Suecia, Helsingforsi.v 1848; Broomé, Gustaf, De Vi atquc ainbitu Donationis in Lege Suecana Commentatio, Lond. 1851. Morazc', s. 9. ■*** Litteraturhistorie 6, s. 18. Setp II, s. 227.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=