22 huvudparten av de juridiska fakulteternas lärare blev aktiva politiker just under en tid, då man på ett tidigare okänt sätt strävade till att i teorin dra en skarp gräns mellan juridik och politik. Också i detta fall förlöpte dock utvecklingen olika i de olika nordiska länderna: juris professorernas politiska betydelse var klart större i Danmark och i Norge än i Sverige och i Finland. I Danmark öppnades en möjlighet för aktiv politisk verksamhet redan under enväldets tid, då Fredrik VI grundade de s.k. rådgivande provinsialständerna i början av 1830-talet. Både Orsted och P. G. Bang fungerade som kungens representanter på ständermötena, medan många av den juridiska fakultetens lärare deltog som ledamöter både på ständermötena, i den grundlovgivende rigsforsamling och senare i riksdagen (hl.a. Tage Algreen-Ussing, J. E. Larsen). Algreen-Ussing blev enväldets siste generalprokuror, men i allmänhet blev de högsta politiska tjänsterna öppna för fakultetens medlemmar först efter systemskiftet år 1848, och åren 1848-1864 har betecknats som akademikernas storhetstid i dansk politik.Bang blev inrikesminister, finansminister, kulturminister och slutligen statsminister, C. C. Flall statsminister, A. F. Krieger i olika omgångar inrikes-, finans- och justitieminister och A. W. Scheel justitieminister i flera regeringar efter varandra i början av 1850-talet. Rättsvetenskapsmännen behöll sin ställning även efter år 1864: J. Nellemann blev Estrupregeringens långvariga justitieminister och juridiska sakkunnige. Fr. Chr. Bornemann ochJ. L. A. Kolderup-Rosenvinge samt senare F. T. J. Gram, som inte aktivt deltog i politiken, var snarast undantag bland fakultetens professorer.^i I Oslo ligger den juridiska fakulteten än i dag endast ett stenkast från stortinget, och lärarkårens aktiva deltagande i politiken var ett faktum redan från och med fakultetens grundläggande. Man har påpekat, att av fakultetens 29 lärare under dess första sekel hela fjorton i något skede var medlemmar av stortinget eller regeringen.-'’- Redan H. N. Steenbuch, en av fakultetens första lärare, var medlemav stortinget. U. A. Motzfeldt var många gånger medlemav stortinget, och han blev i slutet av 1850-talet stortingspresident. Schweigaard var en ledande stortingspolitiker i årtionden från början av 1840-talet ända till sin död; T. H. Aschehoug så att säga ärvde hans plats år 1870. Fr. Stängs politiska bana ledde slutligen till statsministerposten.L. M. B. Aubert blev för en kort tid år 1884 medlem av aprilregeringen under statsministern Christian Flomann Schweigaard, son till A. M. Schweigaard.-'’"* Liksom under den föregående perioden verkade de svenska universitetens belägenhet i småstäderna Uppsala och Lund menligt på professorernas möjligLitteraturhistorie 6, s. 32. Se närmare Tamm, Retsvidenskaben, s. 175 ff.; Dahl, s. 24S ff. Stang, Retsvidenskapen, s. 118; Sandvik, Handbuch, s. 464. Se Stang, Retsvidenskapen, s. 117 f.; Halvorsen, passim. 5"* Se Seip II, s. 249.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=