20 men efter tre terminer.^8 Det sistnämnda kravet liksombestämmelsen, att juridisk examen, den s.k. hovrättsexamen, inte fick avläggas av den, somännu inte fyllt 18 år, ger ett klart uttryck för de krav, som man tidigare ställt på examinandernas kunskaper och mognad. Då stadgandena omexamina hörde till de administrativa bestämmelser, som kunde ändras utan ständernas medverkan, skred man också i Finland snart till ett förnyande av den juridiska ämbetsexamen. Universitetets dubbla uppgift som bildningsuniversitet och ämbetsmännens utbildningsanstalt kom särskilt markant till synes i förordningen av 3.11.1817, som ställde den nyblivne studenten inför två val. För det första skulle den blivande juris studiosus avgöra, om han ämnade bli rättsvetenskapsman eller praktisk jurist. Den förstnämnde började sina studier i den filosofiska fakulteten för att avlägga filosofie magister -graden, vilken var en nödvändig förutsättning för den lägsta rättsvetenskapliga graden, juris utriusque kandidaten. Den blivande praktiske juristen råkade ut för en ny linjeindelning och måste redan i början av studierna avgöra, omhan skulle bli domare, högre eller lägre förvaltningstjänstemän. Linjeindelningen förenklades år 1828 genom att man avskaffade den lägre förvaltningsexamen, men samtidigt införde man vid sidan av domar- och den s.k. kameralexamen en juridisk bergsexamen. Även den blivande domaren eller högre tjänstemannen måste avlägga vissa allmänbildande prov i bl.a. teologi, historia, geografi och matematik.Omsjälva den juridiska examens innehåll bestämde F 3.11.1817, att det både i domar- och förvaltningslinjen ingick straff- och civilrätt, ekonomisk rätt, naturrätt och morallära, men att man i förvaltningsexamen skulle fästa särskild vikt vid kameral- och näringslagstiftningen.*^^ Trots examensreformen avskaffades de sista resterna av inträdesförhören i ämbetsverken först år 1870 (F 10.1.1870). Under den här behandlade perioden förlorade latinet sin betydelse också i den rättsvetenskapliga undervisningen och forskningen. Av de båda examina i Danmark och Norge kunde endast den lägre examen för »ustuderede» avläggas utan kunskaper i latin, men latinkravet förlorade så småningom i praktiken sin betydelse i jur. kand.-examen. I Kristiania skulle man ännu i mitten av 1830-talet i jur. kand.-examen besvara fyra uppgifter (i allmän rättslära, folkrätt och romersk rätt) av tiopå latin. I slutet av 1835 gick man i allmän rättslära över till norska, folkrätten avskaffades som examensämne år 1838, medan den sista resten av latinet levde kvar till år 1858, då man upphörde att diktera uppgiften i romersk rätt på latin; redan tidigare fick uppgiften besvaras på norska."^' I Lund hade kravet på kunskaper i latin redan i slutet av 1700-talet Almquist, s. 235 f. Kaira, LM 1937, s. 167 f.; Heikel, s. 359; Klinge II, Kaira, LM 1937, s. 168; Klinge II, s. 339. ■*' Aubert, UfL X (1870), s. 185 och not 2. 336 tf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=