no Med utnämningen av Motzfeldt (1829), Stang (1829) och Schweigaard (1835) inträdde ett även vetenskapligt generationsskifte i fakulteten. Ulrik Anton Motzfeldt (1807-1865) blev lektor år 1829 och professor 1835 och Hoyesterett 1842. Även Frederik Stang d. ä. (1808-1884) hade svårigheter med utnämningen på grund av åldern och bristande kompetens. Han blev lektor först 1831 och ansökte redan år 1834 om rätt att bli hoyesterettsadvokat med motiveringen, att »hans ekonomiske Forhold og Stilling som Familieforsorger» gjorde det omöjligt att fortsätta på den föga lukrativa akademiska banan. Stang, som fick avsked från fakulteten år 1835, blev senare under många år statsråd och slutligen statsminister. Han efterträddes av Anton Martin Schweigaard (1808—1870), som blev lektor år 1835 och fick en nyupprättad tjänst i nationalekonomi och statistik år 1840 samt blev professor samma år. I motsats till flertalet av fakultetens lärare kvarstod Schweigaard på sin professur livet ut och avslog bl.a. anbud om att bli medlem av regeringen; däremot var han mycket aktiv i stortinget. Efter Steenbuchs död och Schweigaards övergång till nationalekonomin fick fakulteten två nya lektorer år 1841: Georg Frederik Hallager (1816-1876) och Peter Jonas Collett (1813—1851). Hallager blev professor 1847 och assessor i Hoyesterett år 1864, Collett professor år 1848. Motzfeldt efterträddes år 1843 av Fredrik Christian Stoud Platou (1811-1891), som blev professor år 1849, och även han gick över till Hoyesterett år 1862. Den somung avlidne Collett efterträddes av Torkel Halvorsen Aschehoug (1822-1909), somblev professor 1862 och med tiden en av 1800-talets mest betydande norska rättsvetenskapsmän. assessor i Med Fredrik Brandt (1825-1891) och Ludvig Maribo Benjamin Aubert (1838-1896), som blev medlemmar av fakulteten i början av 1860-talet, förändrades åter det vetenskapliga klimatet, då Brandt och Aubert närmade sig den av Schweigaard så djupt avskydda tyska rättsvetenskapen (se III 1.). Brandt blev lektor år 1862 och professor år 1866 samtidigt med Aubert, som anställts vid fakulteten år 1864. Somperiodens sist anställda lärare kan nämnas Marcus Ploen Ingstad (1837—1918), somblev universitetsstipendiat år 1865 och professor fem år senare. Med undantag av ett par artiklar i UfL tillhör dock Ingstads hela produktion följande period. De praktiskt verksamma juristerna stod för en betydande del av den rättsvetenskapliga produktionen i Norge, även om också i detta fall gränsdragningen mellan politik och juridik blir vacklande. Detta gäller i synnerhet de talrika kommentarer till Eidsvollgrunnloven, vilka började utkomma redan i mitten av 1810-talet. Sommer eller mindre självutnämnda uttolkare av konstitutionen uppträdde underrettsprokuratorn Georg Frederik Lerche (1807— Se Aubert, UfL X (1870), s. 126.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=