Ill 1883), h0yesterettsadvokaten Carl Christian Henrik Bernhard Dunker (1809—1870) och underrettsprokuratorn Peder Krabbe Gaarder (1814-1883), som samtliga dock hade avlagt jur. kand. -examen, samt professorn i filosofi Niels Treschow(1751-1833), medan Christian Magnus Falsen (1782-1830) var en sakkunnig av helt annan kaliber, då han bl.a. som förman i konstitutionskommittén och som president i nationalförsamlingen på Eidsvoll själv i betydande grad hade inverkat på innehållet i grunnloven och t.o.m. betecknats som »grunnlovens far».^ De produktivaste praktikerna under årtiondena efter år 1814 var Peder Carl Lasson (1798—1873), som slutligen blev justitiarius i Hoyesterett, och hoyesterettsadvokaten Ole Hansen Rolfsen (1808-1874). Det är egentligen inte helt befogat att i detta fall dra upp en gräns mellan praktiker och teoretiker,^ eftersom både Lasson och Rolfsen hade vetenskapliga ambitioner och hade sökt anställning vid universitetet, vilket dock strandade på bådas krav att omedelbart erhålla en professur. Paul Magnus Norum (1812-1884), Lmil Aubert (1811-1872) och Ole Munch-Ra:der (1815-1895) medverkade vid förnyandet av straffrätten respektive processrätten och gav ut skrifter om dessa frågor. Auditören, senare sorenskriver Hans Henrik Thaulow (1802-1890) specialiserade sig på den militära straffrätten. Den av Den norske Sagforerforening år 1861 grundade tidskriften »Ugeblad for Lovkyndighed» (UfL) fick många medarbetare bland de praktiska juristerna, av dessa kan nämnas hoyesterettsadvokaten Jens Peter Andresen (1818-1871) samt redaktionsmedlemmarna overrettssakforer Ole Andreas Bachke (1830-1890) och hoyesterettsadvokat Johannes Bergh (1837—1906), av vilka den förstnämnde hade studerat i Tyskland, Paris och London och år 1862 konkurrerat med Brandt omett lektorat vid den juridiska fakulteten. Det faktum att Norge vetenskapligt och kulturellt förblev en dansk provins ända fram till senare delen av 1800-talet, visade sig också i den inhemska rättsvetenskapliga litteraturens långsamma utveckling. Norregaard, Hurtigkarl och i synnerhet Orsted var även i Norge de viktigaste auktoriteterna, vilkas arbeten utgjorde grunden för den juridiska undervisningen i decennier efter år 1814; ännu Motzfeldt och Stang baserade sina föreläsningar i processrätt respektive sakrätt på Norregaards och Hurtigkarls system.^ Ln egen litteratur uppstod snabbast på de rättsområden, som på lagstiftningens nivå lösgjorde sig från Danmark. Därför är den tidigaste norska rättsvetenskapen i hög grad statsrättslig, medan en straffrättslig litteratur egentligen uppstod först efter antagandet av Criminalloven (Lov angaaende Forbrydelser) år 1842. Litteraturen i 0stvcdt, s. VIII. Se även Michalsen, som(Rettsvitenskap, III.4.) inte anser indelningen i praktiker och teoretiker träffande, eftersom alla medlemmarna i »det norske juridiske elitemiljo» ingick i »en kombinert praktisk-akadcmisk diskurs». ^ Stang, Retsvidenskapen, s. 8C.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=