109 2. Norge 2.1. Inledning: en nationell rättsvetenskap växer fram Genominrättandet av universitetet i Kristiania under enväldets sista tid (1811) lade man grunden för en norsk rättsvetenskap. Man hade dock i årtionden stora svårigheter vid besättandet av de tre tjänster, som reserverats för den juridiska fakulteten (se I 2.1.). Utlänningar ville man inte ha,’ och de norrmän, som var intresserade av de dåligt avlönade tjänsterna, var äldre praktiska jurister eller sådana, somnyss avlagt jur. kand. -examen, och de var i båda fallen i allmänhet helt utan vetenskaplig produktion. Många lärare lämnade också fakulteten och rättsvetenskapen efter en kortare tid, men vetenskapligt intresserade praktiker komatt stå för en inte obetydlig del av den juridiska litteraturen. Den här behandlade tiden omfattar de två första perioderna i den bl.a. av Gudmund Sandvik använda periodiseringen av den norska rättsvetenskapen; den naturrättsliga före år 1830 och den pragmatiska, analytisk-deskriptiva rättsvetenskapens tid (»Schweigaards tid») fram till början av 1870-talet.- Den förstnämnda perioden är en tid med en helt obetydlig juridisk litteratur. De tidigare i Danmark verksamma norskfödda rättsvetenskapsmän, somblev kvar i eller flyttade till Norge efter år 1814, skrev inga juridiska arbeten (Christian Krohg, Mathias Hagerup). Det enda undantaget var Bredo Heinrich von Munthe af Morgenstierne (1774-1835), som efter flyttningen till Norge verkade somhoyesterettsadvokat och aktiv, men omstridd politiker: han medverkade bland annat vid utgivandet av de första norska juridiska tidskrifterna. Av de tidigaste lärarna vid universitetet förblev endast den tidigare advokaten i Trondheim Henrik Lauritz Nicolai Steenbuch (1774-1839) fakulteten trogen till sin död. Lorents Lange (1783-1860), som blev professor år 1816, lämnade fakulteten år 1825, då han utnämndes till assessor i Hoyesterett och blev det första exemplet på den allt vanligare karriär, som ledde från universitetet till landets högsta domstol. Langes efterträdare Claus Winter Hjelm(1797-1871), som blev lektor år 1826, förblev formellt medlem av fakulteten ända till utnämningen till assessor i Hoyesterett år 1843, men han var från år 1827 tjänstledig för att utarbeta en ny civillagbok för Norge. Carl Arntzen (1801-1877) deltog helt kort i fakultetens arbete. Han fick sin utnämning år 1826, men då han var »en meget ung Mand», som ännu inte hade bevisat, att han var i »Besiddelse af en ... omfattende Theori af sin Videnskab», blev han endast anställd somdocent.^ Han lämnade docenturen redan följande år för att bli prokurator, och han blev slutligen justitiarius i Stiftsoverretten i Kristiania. ’ Så lämnades svensken Ebbe Samuel Brings (se 3.) ansökan omett lektorat utan avseende, och inte heller Jens Krag Host Ivckadcs bli juris professor i Kristiania; se Auhert, UfL X (1870), s.122 och s. 123 not 'b - Sandvik, s. 193 ff. ’ ScAnbert, UfL X (1870), s. 124.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=