77 Uppehållstillståndet i vårdsektorn var dessutom bara villkorligt. Om»barnet» återföll med ett brott somtillsammans med det gamla brottet motsvarade straff över en viss gräns, skulle den tilltalade bli vuxen på nytt, återföras till straffsystemet och undergå straff för både det gamla och det nyupptäckta brottet utan avräkning för tiden i uppfostringsanstalt.'^4 Lagstiftningen tycks på flera väsentliga punkter ha påverkats av Högsta domstolens argument, i synnerhet från en av landets ledande jurister, Ivar Afzelius. Högsta domstolens linje avvek från vad somsägs ha utmärkt norska juristers agerande inför barnevernsloven 1896. Högsta domstolens uppgift var formellt att granska grundlagsenligheten i framlagda lagförslag, men de svenska justitieråden ägnade sig åt rättspolitiska ställningstaganden på löpande band. De ville befria straffsystemet från befattningen med ungdomsbrottslingar genom att hävda att brott borde klassificeras som vanart, att domstolar var olämpliga instanser för processer mot unga lagöverträdare, att man inte behövde invänta laga kraft för att verkställa domi brottmål, att brottsoffret borde fråntas sin enskilda åtalsrätt, att den tilltalades levnadsförhållanden skulle vägas in vid bestämningen av påföljd och att vårdinstitutionernas personal skulle få större rätt att slå de intagna än vad somvarit legalt möjligt sedan legostadgan inskränkt husagan 1858. Eftergiften av straffet ställdes i omedelbar förbindelse med krav på införande av ett system, där ytterligheterna lång tvångsvård respektive villkorlig dom skulle differentieras efter den tilltalades sociala bakgrund. Inför 1902 års lagstiftning anförde Högsta domstolen att placering i uppfostringsanstalt inte var att anse »såsomett straff i egentlig mening eller ett tuktomedel, utan såsomett pedagogiskt behandlingssätt». Ordalydelsen antyder att vård kunde anses ha vissa element gemensamma med straff, att straff stod i något slags förbindelse med individualpreventiva tuktomedel. 1902 års reglering innebar att en ungdomsbrottsling bedömdes mer som en produkt än som en producent av sociala faktorer. Det allmänna trädde in loco parentis, korta straff ersattes med långvarig vård, tvånget framställdes somfördelning av något gott, inte något ont. Den enskildes rättssäkerhet underordnades kravet på ändamålsenlig folkuppfostran, men de rättsliga lösningarna legitimerades inte med hänvisning till framgången inom moderna, empiriska discipliner. 1902 års svenska uppfostringslagar kan inte enbart ses som resultat av påverkan från tidens framgångsrika naturvetenskap eller diskussionerna inomden internationella kriminalistföreningen med Franz von Liszt i spetsen. Resultaten leder vidare till nyafrågor: • Kan den problematiska dualismen i behandlingen av ungdomsbrottslingar — straff och/eller vård— spåras till tidigare skeden av den svenska rättshistorien? • Vilken betydelse har man tillmätt den brottsliga gärningen, gärningsmannens personlighet och hans bakgrund för valet av straffrättslig påföljd? Se Stjernbcrg 1905 s. 37-39, 1911b s. 95-96.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=