76 skyddsuppfostran och den statliga kriminalvårdens tvångsuppfostran ställdes under samma patriarkala terapeutiska principer, där lagstiftarens uttalade syfte var att dana skötsamma arbetare, att omskapa elevernas personlighet »till gudsfruktan och arbetsduglighet». Anstaltstidens längd bestämdes i princip av institutionens styrelse, vilket ur straffrättsligt perspektiv innebar att frågan ompåföljdens omfattning avgjordes långt efter domen. Rättssynen, den kriminologiska teorin och ambitionen att låta vårdaspekterna expandera på bekostnad av strafftänkandet medförde en rad konsekvenser för den offentliga myndighetens fördelning mellan stat, landsting, kommun och samhällets enskilda sektor. I det avseendet rörde sig lagstiftaren över två rättsligt skilda områden, straffrätt respektive förvaltnings- och politirätt. Barn under 15 år sorterades till den kommunala och regionala sektorn, oavsett omde begått brott eller inte. Officiell utgångspunkt för hela lagstiftningen hade varit en närmast naturrättsligt färgad tankegång om att staten inte uppfyllde sin oavvisliga plikt utan överlät på den enskilda sektorn att inrätta och driva de »allmänna» uppfostringsanstalter somförutsattes i 1864 års strafflag. Lagstiftningen 1902 innebar emellertid att det klientel somvistades i sådana anstalter, det vill säga lagöverträdare somdömts innan de fyllt 15 år, fördes över från statens till lokalsamhällets ansvarsområde, att rekvisiten för åtgärder utformades vagt och att varken kommuner eller landstingen ålades att inrätta anstalter, kort sagt att garantier saknades för att det fanns tillräckligt antal platser åt ungdomar i behov av vård på institution. Beslutsrätten i centrala frågor lades hos den nyinrättade barnavårdsnämnden, somvid närmare granskning visade identisk med den kyrkliga församlingens skolråd. Centralmaktens insatser bestod av lagstiftning, ekonomiska anslag och inspektion av barnavårdens skyddshem. Fortfarande fanns emellertid avsevärt utrymme för lokalt självstyre och det låg fortfarande på lokalsamhället att avgöra omlagtexten skulle bli en död bokstav eller inte. En större principiell förändring gällde utövandet av den offentliga myndigheten beträffande lagöverträdare mellan 15 och 18 år. Dessa bibehölls inom den statliga straffrättssektorns uppfostringsanstalter och kriminalvård, men de två systemen för social anpassning, kommunal barnavård och statlig kriminalvård, tenderade att överlappa varandra. Strafflagens tvångsuppfostran av brottslingar över 15 år präglades av en ideologiskt och praktiskt problematisk dualism. Olikafunktioner från den kommunala barnavården fördes in i statens straffsystem. För att tvångsuppfostran skulle i komma fråga skulle den tilltalade först av domstolen behandlas somvuxen, stämplas sombrottsling, dömas till straff, sedan med stöd av uppgifterna från församlingens barnavårdsnämnd (i normalfallet skolråd) med kyrkoherden i spetsen omklassificeras till barn och få straffet utbytt mot tvångsuppfostran, för vilken tidslängden bestämdes efter domens avkunnande och av en administrativ myndighet. Uppfostringsåtgärden kunde emellertid inträda först om det förelåg en brottslig handling.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=