52 greppet från att gälla uteslutande förståndsmässig mognad till att avse även känslomässig mognad, förmåga att välja det rätta (»sinnesbeskaffenhet»). Valet mellan straff och vård, för det tredje, skulle bero på ett miljörekvisit (»omgivning»), vilket varken var knutet till handlingen eller direkt till gärningsmannens person. För det fjärde avsåg prövningen av rekvisiten den unges tillstånd vid domstillfället, inte vid brottstillfället. Alla förändringar var ägnade att föra över ungdomsbrottslingar från straff till vård. Den åldersgrupp mellan 15 och 18 år som redan tidigare tillerkänts generell reducering av straffet kunde nu få straffet helt efterskänkt och ersatt med tvångsvård. Genomallmänt hållna rekvisit sköt lagstiftaren över ansvaret för utfyllandet av reglernas innehåll till de tillämpande myndigheterna. En starkt verksam faktor för den utvecklingen hade varit juristerna i landets högsta domstol. Även omansvaret för själva straffeftergiften fortfarande låg hos domstolarna öppnade 1902 års strafflagsrevision nya vägar från straff till vård, vilket innebar att straffrätten släppte greppet om en del av sina objekt. Det uttalade syftet var främst individualpreventivt och gick ut på att ersätta otillräckligaföräldrar med allmän uppfostran. Miljön ansågs väga tyngre än beteendet, vilket gjorde gränsen oklarare mellan straffritt barn och villkorligt straffbar yngling. De allmänt hållna åtgärdsrekvisiten i 1902 års lagstiftning väcker dock frågan: vilka sociala miljöer avsågs egentligen med villkoret »omgivning»? Svaret finns i förarbeten och andra tidsdokument kring sekelskiftet 1900. 3.1.4. »dit man söker införa demsåsom tjänare» — målgrupper och ändamål Uppfostringsanstalterna var avsedda att rädda växande individer från förödande uppväxtmiljöer. Somvi redan sett förknippades brottslighet med de de nya tätorternas fattiga industriarbetare, med dåliga och försummade hemsom alltför ofta var utslagna »av den förtvivlade kamp för tillvaron, som icke lämnar fadern, ofta ej heller modern, tid och tillfälle att förese sina barn, av det intensiva arbete, som industriens tjänst under konkurrensens tryck utkräver, av det moderna storstadslivets trångboddhet och inneboende system».^^ Men man kan också finna flera indirekta anspelningar på vilka grupper upphovsmännen avsåg. Trots att lagarna utformades könsneutralt, var det uppenbart att man främst avsåg pojkar (»näven i byxfickan», »ligapojkskommittén»). Trots att lagarna utformades klassneutralt, var det uppenbart att de avsåg vård av pojkar från andra samhällsskikt än dem där lagarnas upphovsmän hörde hemma; det var inte sina egna eller bekantskapskretsens barn man ville rädda. Åldersgränsen 15 år sattes med hänvisning till förhållandena i »de mindre bemedlade samhällsklasserna».Både barnavårdslagens och strafflagens uppfostStatsrådet Claeson i Prop. 1902:30:58. Bet. I s. 16-17, 85-86.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=