51 ett skadligt inflytande på andra intagna. I denna grannlaga prövning av den unges (bristande) mognad skulle domstolen väga in hans ålder, uppförande och levnadsförhållanden.-' Högsta domstolen gick rakt på sak i fråga omdet sociala skiktets betydelse för bestämningen av straffrättslig påföljd. Tvångsuppfostran var främst ett pedagogiskt behandlingssätt, hette det, och skulle användas då den enskilde uppfostraren behövde ersättas av en offentlig.Ambitionen att lyfta ungdomsbrottslingar från socialt förödande miljöer avspeglades i valet av villkor för tillgripande av uppfostringsåtgärder. På justitierådens förslag komkriteriet »omgivning» att ingå i lagens rekvisit jämte ligapojkskommitténs villkor om sinnesbeskaffenhet och förståndsutveckling: »Har brott blivit begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och domes han härför till böter eller till fängelse i högst sex månader; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.»-^ (kursiverat här) 1902 års straffrättsliga revision innebar därigenomatt den brottsliga gärningen underordnades domstolens uppfattning omgärningsmannens karaktär och familjemiljö. Den unge brottslingen framställdes mer somprodukt än producent av sociala omständigheter, mer som växande än vuxen. Visserligen kunde tvångsuppfostran bara komma i fråga som reaktion på brott vilket medfört dompå böter eller högst sex månaders fängelse. Men villkoret ställdes upp endast av ekonomiska skäl och med hänsyn till att riksdagens sparsamhetsmän inte skulle acceptera ett vidare tillämpningsområde. Ur teoretisk synpunkt borde man enligt förarbetena gå längre, begränsningen till brottets grovhet kunde kanske helt falla bort. Hade en minderårig förbrytare inte vunnit den sedliga och intellektuella mognad som borde förutsättas för straffbarhet, krävde billigheten att han under alla förhållanden behandlades lika med personer under 15 år.^^ Sammanfattningsvis kan kan vi ur straffrättsligt perspektiv tala omåtminstone fyra principiella förändringar. 1902 års revision avskaffade för det första regeln i 1864 års strafflag om straffbarhetens expansion nedåt till 14-åringar som ägt förståndsmässig »urskillning» nog att inse sin brottslighet. Den villkorliga straffbarheten vidgades i stället tre årsklasser uppåt inom det hittills gällande skiktet för straffrabatt. För det andra förändrades tillräknelighetsbe- -’I Bet. 1 s. 4, 93, 1 19. -- HI):s protokoll över ktgärender 17 oktober 1900, i Prop. 1902:7:24. HD:s protokoll över kigärender 17 oktober 1900, i Prop. 1902:7:31. Citatet från ändringen av 5 kap. 3 § Strafflagen, SPS 1902: 72. -■* Bet. 1 s. 92-95. Prop. 1902:7:44-45. Även HDförespråkade större tillämpningsområde, anförd proposition s. 30-31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=