53 ringskostnader jämställdes uttryckligen med kostnader för fattigvård. För finansieringen av den offentliga uppfostran — fosterfamilj, skyddshemoch uppfostringsanstalter — skulle föräldrarna vara crsättningsskyldiga i enlighet med fattigvårdförordningens principer.-^ Systemet fick en socialpedagogisk motivering. Föräldrarna skulle avskräckas från att medvetet vanvårda sina barn med syftet att få dem omhändertagna och underhållna av allmänna medel.^^ Både barnavårdens eller kriminalvårdens regresskrav ansågs meningslösa helt enkelt därför att föräldrarna i de flesta fall saknade pengar.^*^ Omden ändamålsenliga vården skulle komma till stånd, måste därför staten träda in med bidrag. Kort sagt, objekten antogs i huvudsak komma från fattiga förhållanden. Några av lagstiftningens upphovsmän ansåg dessutomatt barnen borde stanna där. Skyddshem och uppfostringsanstalter skulle ge sina intagna »uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet». Med det första avsågs laglydighet, med det senare utbildning till pigor och drängar på landsbygden.^' Det klingar snarare somGottfrid Billing än Fridtjuv Berg i vändningar om »åtminstone folkskolans minimikurser», »icke så mycket att bibringa demett högre kunskapsmått än vad i de allmänna folkskolorna meddelas, utan fastmer att utbilda dem till duglighet i allehanda praktiska arbetsgöromål», »vänjande dem till träget kroppsarbete och vid bibringandet av sådana praktiskafärdigheter, somvid utträdet från skyddshemmet kunna bereda demmöjlighet till framtida utkomst» och »kunna anställas i tjänst på landet». Något år efter lagstiftningens tillkomst kommenterade Sigfrid Wieselgren den diskussion som förts om anstalternas inre arbete.Generaldirektören framhöll då »det okloka uti att uppfostra fattiga barn till en i allmänhet anspråkslös ställning i livet i anstalter, somtill följe av skyddslingarnas stora antal måste i allt utrustas på ett sätt och med en komfort, vartill intet motstycke finnes i de hem, dit man söker införa demsåsom tjänare».^"' Wieselgrens hållning genomsyrade också diskussionen kring medlet, hur innehållet i den offentliga uppfostran skulle utformas och rättsligt regleras. Se t.ex. fattigvårdsförordningen 1871 (SFS 1871:33) 29§ 2 mom., 36§ 1-2 mom. Bet. I s. 107. Lag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran 27 juni 1902 10-11 §§. Bet. II s. 74. SFS 1902:67§ 23 mom. 3 mom., §25. Bet. I s. 107-108 och Prop. 1902:30:70. Bet. II s. 74. Bet. I s. 147-148, Bet. II s. 74. Se vidare nedan »Myndigheten». 31 Bet. I s. 141, Bet. II s. 69, 97. SäU (2) 1902:2:29. 32 Bet. 1 s. 140-141, Bet. Il s. 97. 33 Se nedan »Exemplet Hall», del VI. 3'* Wieselgren 1904 s. 222—223.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=