41 Men det somhindrade överklassen att sända sina barn till folkskolan var inte bara social högfärd utan också den berättigade oron för att de skulle påverkas i dålig riktning av vanvårdade och vanartade barn, särskilt som folkskolan inte hade rätt att skilja ut sådana elever för särskild undervisning. Samma krav på social renhållning kunde, enligt Berg, faktiskt också ställas av mindre bemedlade och fattiga föräldrar. Avskiljandet av vanartade barn från klassrummen låg såväl i deras eget, i de välartade barnens somi statens intresse. Bergs nivellerande bottenskoleprogram kunde av lätt insedda skäl också framstå somen hävstång för folkskollärarnas ambitioner till social och professionell expansion. Det stack härigenomi ögonen på konservativa personer, inte minst inomen annan yrkeskår med ansvar för social anpassning: statskyrkans prästerskap. Ligapojkskommitténs ordförande tillika första kammarens ledande man i skolfrågor, biskopen Gottfrid Billing, tillhörde protektionisterna. Han hade uttalat sig för allmän rösträtt, men skulle hävda att Fridtjuv Berg överdrev kraven på folkskolans målsättning och inre arbete; den borde inte vara en förstuga till läroverket utan inskränka sig till att meddela det nödvändiga minimumsomalla landets normalt utrustade barn behövde. Ligapojkskommittén bar på inre spänningar och arbetet tycks delvis ha präglats av den mångbottnade motsättningen mellan biskopen Billing och folkskoleläraren Berg. När kommittén befann sig på audiens hos Oscar II, uttryckte kungen sin besvikelse över att folkskolan inte motsvarat förväntningarna och hävdade att 1881 års lag mot barnarbete var skuld till storstädernas pojkligor. Understödd av Billing yttrade kungen: »Vi har i välmening gått alldeles för långt i humanitet».^5 I brev 2 januari 1897 utryckte Billing sin tillfredsställelse över att folkskollärarna Berg och Wickbom arbetade med att göra förslag till byggnadsplan för barnavårdens skyddshem, för att i nästa andetag nådigt förmana »herrarna» till största sparsamhet med »så små anspråk sommöjligt för att ändamålet ej måtte förfelas /.../ efter vad man ej kan nedjämka». På hösten samma år beklagade sig Berg bittert över Billings nedlåtande attityd: »Vi tre skolman är inom kommittén som ormar i en myrstack och pinas jämmerligen. Vi förstår naturligtvis ingenting av uppfostringssaker; sådana kan endast generaldirektören och biskopen bedöma och de vet att ungdomens ’förvildning’ har 2 orsaker: 1) folkskolan, 2) lagen om minderårigas användande i arbete.» Följande vår skrev Berg att han var trött på uppfostringsfrågan av särskilda personliga omständigheter och hade ledsnat på talet omprästkonferenser och fångpredikanternas rapporter. Spänningen mellan biskopen och folkskole- ” Bröms 1964 s. 84-86, 206-236, 422-424. Billings herdabrev 1898, citerat i Bröms 1964 s. 232. Ombottenskolefrågan och differentieringsproblemen, se Nordström 1968 s. 105-122. 35 Bröms 1964 s. 60, 124-125.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=