42 läraren kan knappast ha minskat under kommittéarbetet och man undrar vilka känslor somrörde sig inomGottfrid Billing, när han 1905 tvingades inleda sina brev till Berg med de underdåniga orden »Herr statsråd». Den generaldirektör somska ha stöttat Billing var Fångvårdsstyrelsens chef Sigfrid Wieselgren, en man som tidigt hade engagerat sig för att klara ut den komplicerade relationen mellan straff och vård. Wieselgren var anhängare av cellsystemet, men bara under den fundamentala förutsättningen att fången kunde underkastas flera års vistelse i ensamhet. Efter 1892 års verkställighetslag, somförlängde vistelsen i ensamcell för många fångar, konstaterade han belåtet att »ingen nu skulle få komma till gemensamhetsfängelse utan att först ha i enrumundergått en uppfostringskurs på tre år». Enligt Wieselgrens egna anteckningar skulle han samrått med Berg innan den senare lämnade sin motion i januari 1896, liksom med Emil Hammarlund för att jämka samman utskottens yttrandensenare under våren, så att de upprätthöll ett slags tvärförbindelse mellan straff- och förvaltningsrätt, mellan fångvårds- och folkskoleintressen.3^ De två professionerna brottades med delvis likartade problem. Wieselgrens fängelser, avsedda somett slags uppfostringsanstalter för vuxna brottslingar, tvingades hysa ett klientel, somgeneraldirektören inte ansåg passa för verksamheten. Sedan straffet på vatten och bröd avskaffats 1884 hade nämligen antalet förvandlingsfall (personer somsatt av obetalda böter för småbrott) ökat med flera tusen. En omfattande revision av strafflagen 1890 hade inte gjort situationen bättre. För vanliga tillgreppsbrott höjdes gränserna för fängelse, varefter fler brottslingar dömdes till böter, somde sedan inte ville eller kunde betala. 1895, året före Bergs motion, verkställdes drygt 15.000 förvandlingsstraff, 97%var kortare än 14 dagar, 80% kortare än en vecka. Situationen anfördes som skäl för att hitta alternativ till korta fängelsestraff och ledde till en riksdagskrivelse 1898 och tillsättandet av strafflagskommittén 1900.^^-^ Till ämnet hörde också frågan om vad man skulle göra med ungdomsbrottslingar som dömts till korta fängelsestraff. Skulle de överföras till långvarig och uppfostrande anstaltsvård eller skulle de släppas med en varning?^*^ Debatten hade klart klasspolitiska förtecken, eftersom valet kunde ske med hänsyn till den miljö somden unge brottslingen komfrån och skulle återvända till. I Wieselgrens fängelsesanering ingick också att förpassa lösdrivarna, som Brev från Billing till Berg 21.9.1897 respektive 11.11.1905. Brev från Fridtjuv Berg till Dalin 11.1 1.1897 och 10.5.1898, till Nelander 17.4.1898. Fridtjuv Bergs brevkopieböcker. Bergs från Fellingsbro släktarkiv, E 9675, RA. Se även brev från Bagge till Billing 24.10. 1897, Billings efterlämnade papper, LUB. OmKarl Staaffs utnämning av Berg till ecklesiastikminister 1905, se Bröms 1964 s. 126-127, Tegborg 1969 s. 220-228. Wieselgren 1895 murar uttrycks i hans minnesanteckningar från riksdagen 1901. Sigfrid Wieselgrens anteckningar, Iv2b, KB. Wieselgren 1904 s. 212. Se nedan, 12.4. NJA II årg. 14 nr 16. Hagströmer 1901-1905 s. 437-438. Häthén 1990 s. 219-225. 37 463—164. Wieselgrens motvilja att låta fångar arbeta utanför fängelsets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=