10 nämligen på ett social-etiskt värderande av den brottsliga gärning somlåg i det förflutna. Skyddsåtgärderna normerades av den samhällsfara för framtiden somden brottslige gärningsmannens person utgjorde. Även omdet vedergällande straffet kunde vara ett individualpreventivt verkande medel, vilket för övrigt legitimerade dess skärpning vid återfall, måste införandet av tvångsuppfostran och villkorlig dom, hävdade Wetter, ses mot bakgrunden av att den dominerande straffrättsliga doktrinen, den »klassiska skolan», hade överskattat straffets uppfostrande värde. Straffrättsprofessorn i Lund 1928-1957, Ragnar Bergendal, karakteriserade också 1902 års tvångsuppfostran som den tidigast införda skyddsåtgärden, även om han ansåg att den hade förebådats genom en lagrevision 1890, som satte ned vissa straff för ungdomsbrottslingar. Tvångsuppfostran, villkorlig dom och tidsobestämda inlåsningar somförvaring och internering, uppfattades av Bergendal som praktiska konsekvenser av det tidiga 1900-talets »närmare kännedomombrottslighetens väsen och de brottsligas fysiska och psykiska beskaffenhet».*^ Betvdligt äldre referenser anfördes av Ivar Agge, vilken 1941 efterträdde Stjernberg på straffrättsprofessuren i Stockholm. Agge gjorde ett påpekande somär av särskilt intresse för den här undersökningen, nämligen att det fanns en förbindelse mellan de socialrättsliga reglerna om barnavård och den straffrättsliga särbehandlingen av ungdomsbrottslingar; formerna, syftet och rättsgrunden för tvångvar desamma. Avgörande var inte bara hänsynen till den omhändertagnes bästa utan också den samhällsfara som låg utbildad eller latent i hans karaktär. Agge förde också in ett tredje rättsområde somutmärktes av en liknande problematik: lagstiftningen mot lösdrivare, inomvilken 1920- och 30talets revisioner av 1885 års lösdriverilag hade aktualiserat en omstridd avvägning mellan den omhändertagnes och samhällets intressen. Här rörde man enligt Agge vid en av politirättens svåraste frågor, nämligen om en rättsstat kunde tillåta rent individuella vårdbehov att utgöra tillräcklig grund för frihetsberövanden. Agge menade att både lösdriveri- och barnavårdslagen lämnade betänkliga luckor i det medborgerliga rättsskyddet. Trots denna kritik hävdade Agge i ett annat sammanhang att det tidiga 1900talets lagar omtvångsuppfostran, villkorlig domoch frigivning var uttryck för ökad humanitet och för den del av den individualpreventiva teorin, vars huvudsyfte skulle vara att lindra straffsystemets opersonliga hårdhet, att hindra straffets karaktärsförstörande verkningar, försöka positivt förbättra brottslingen och rädda honomtill samhället. Dessa kriminalpolitiska revisioner kringsekelskiftet 1900 var emellertid inte, skrev Agge, att anse som nyheter. Även om 1902 års lagar var principiellt vik- '7 Wetter 1912 s. 5-6, 17, 20-21, 26-27. Bergendal 1934 s. 318-340. Agge 1938 s. 188-190, 197-199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=