11 tiga, torde de i huvudsak ha tillkommit utan inflytande från 1890-talets internationella idéutveckling.Snarare fullföljde de traditioner från 1840-talet som bland annat hade tagit sig uttryck i införandet av cellfängelser. Inte heller de moderna utländska åskådningarna runt 1900 — exempelvis de som framfördes inomden tyskdominerade IKVoch av Franz von Liszt — stod för något egentligt nytt, eftersomderas bärande individualpreventiva idéer hade sitt ursprung i åtminstone mitten av 1700-talet. Beröringspunkterna med avsevärt äldre tänkesätt, som enligt Agge ofta hade förbisetts i litteraturen, stod emellertid inte riktigt klara för de nya riktningarnas företrädare. Dessutominnebar de inte någon förklaring till teoriernas genombrott i lagstiftningen omkring 1900 utan rättsutvecklingen var i själva verket betydligt mer komplicerad. Folke Wetters efterträdare i Uppsala från 1948, Ivar Strahl, beskrev däremot införandet av tvångsuppfostran och villkorlig dom som viktiga reformer i en ny anda, å.e första stegen mot 1900-talets differentierade straffrätt, vilken, för att använda Strahls välvilliga formulering från 1955, inte stannade vid att »väga brottsligheten på rättvisans våg eller över huvud tillämpa en abstrakt måttstock». I den moderna straffrätten skulle påföljden för brott i stället lämpas efter vad som med hänsyn till gärningsmannens person och levnadsförhållanden var mest ändamålsenligt för hans anpassning i samhället eller, om sådan anpassning inte kunde ske, för att åtminstone oskadliggöra honom. Detta var något annat än den klassiska straffrättens metod, som tyngdes av kravet att på varje brott skulle följa ett straff sommotsvarade brottet. Strahl tycks alltså benägen att legitimera rättsnormer med nytta, snarare än moralisk dignitet. Strahl noterade dessutomen tendens i 1950-talets svenska straffrättskipning, nämligen att bestämmandet av den straffrättsligt nödvändiga differentieringen alltmera hade förlagts till tiden efter domen. I polemik med Stjernbergs åsikt från 1905 hävdade Strahl att den principiella skillnaden mellan skyddsåtgärder och straff inte bestod i att straffets lidande tillfogades avsiktligt utan snarare i att straffet var tidsbestämt och inte kunde avpassas efter det individualpreventiva ändamålet. Han stannade emellertid inte vid detta. Även vid tidsbestämda påföljder hade föreställningen omatt straffet skulle vara ekvivalent med brottet trängts tillbaka för synpunkter på vad som bedömdes vara mest ändamålsenligt i det enskilda fallet; i vidsträcktare mening var alla reaktioner på brott, även straff, att betrakta somskyddsåtgärder.-- Strahl sökte en närmast rättshistorisk förklaring till framväxten av de nya påföljdsmodeller, somsvarade mot hans principiella grundsyn. Han framhöll att den expansiva kriminologiska vetenskapen redan under 1800-talet genomsina iakttagelser av verkligheten — brottet som samhällsföreteelse och brottslingen somindivid - undergrävt det klassiska straffrättssystemets grundidé, somgick ^0 Agge 1937 s. 244; 1957 s. 10, 36. Agge 1957 s. 11-35; 1959 s. 97. Strahl 1952, 1955 s. 17-23,43. 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=