86 i praktfulla omgivningar, med festliga middagar och soaréer, i beskyddande närvaro av ministrar och kungligheter.^^ Gränserna mellan det privata och officiella var emellertid flytande. Den nya organisationen avsåg att utbyta upplysningar om faktiska förhållanden mer än polemisera om skilda teoretiska system. Vid mötet i London blev utbytet så intensivt, att man aldrig nådde några slutliga resolutioner och formerna stramades upp inför kongressen i Stockholm 1878. Redan 1876 utgick en enkät till de deltagande staterna med ett 20-tal frågor rörande fängelsereformer. Förhandlingarna kom sedan att föras i tre sektioner: strafflagstiftning, anstalter och förebyggande åtgärder. Frågorna fördes upp till den samlade kongressen, somkunde utfärda rekommendationer.^^ Förhandlingarna dokumenterades genom speciella rapporter och i tidskrifter. På dagordningen stod nästan alltid åtgärder för tiggare, lösdrivare och alkolholister, för återfallsförbrytare och inte minst för brottsliga, vanartade och försummade barn.^^ Under hela perioden 1872—1910 fördes debatten från ett brett perspektiv och uppmärksamheten föll redan vid det första mötet på förebyggande likaväl somstraffande åtgärder: »it is in the field of preventive agencies - such as general education, the establishment of industrial and ragged schools, and of other institutions designed to save children not yet criminal but in danger of becoming so - that the battle against crime is in a great degree to be won».^^ Uppfostringsintresset nådde en kulmen vid kongressen i Paris 1895, när en fjärde sektion inrättades särskilt för frågor omåtgärder för barn och unga lagöverträdare.De specialpreventiva, utilistiska teman som tagits upp i den första vågens kongresser varierades, med dekoration av nya naturvetenskapliga vändningar. De grundläggande frågorna var dock inte nya: I vilken omfattning skulle det allmänna ta över husfädernas omsorg och kontroll? Hur långt kunde straffrättens principer efterges i fråga om unga lagöverträdare? Vilka var uppfostringstankens praktiska konsekvenser för lagstiftaren? Vid mötet i Stockholm 1878 diskuterades åtgärder rörande dels vanartiga barn i allmänhet, dels unga icke straffbara lagöverträdare. I vaga ordalag förordades uppfostran framför straff, familjeplacering framför anstalt, små anstalter framför större och ett administrativt vårdansvar framför ett judiciellt.'^* hJppTectcrs 1949 s. 15-16,40-42, 64-66, 83-85, 103-104, 116-117. Trots att den nya penitentiärrörclsen uppstått ur ett anglo-amerikanskt initiativ, var England och USA inte officiellt representerade 1878, 1885 och 1890. NTfF 1878 s. 209—210. Teeters 1949 s. 143—150. Radzinowicz — Hood 1990 s. 13-14, fn. 27. Radzinowicz 1991 s. 20—21. 3» Schmidt 1936 s. 191-198. Stang D.thl 1978 s. 71. Exekutivkommittén vid kongressen 1872. Teeters 1949 s. 21—22, 34-35. Teeters 1949 s. 85. Schmidt 1936 s. 193. ■*' Resolutionen i denna del bestod av hela 12 punkter, som inneslöt »sågodt somalt, hvad der enten det ene eller andet sted er garldende eller anses for tidssvarende til formålets opnåelse.» NTfF 1878 s. 240.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=