87 fostran skulle avse religion, arbete, skola, anpassas till arbetarklassens villkor med »största enkelhet i kost, kläder, logi» och framför allt utbilda skyddslingen till dräng, lärling eller piga, det vill säga arbeten somsvarade mot den framtid, till vilka skyddslingarna var bestämda.Vid det möte som hölls med de nordiska delegaterna försökte den svenske fångvårdschefen Gustaf Fridolf Almquist (bror till Carl Jonas Love) utan framgång bredda diskussionen till att gälla även de tillräkneliga förbrytarna.Man hade således redan tagit upp de frågor, somskulle regleras i 1902 års svenska lagstiftning. Det följande mötet i Rom 1885 uttalade att domaren skulle kunna döma en icke straffmyndig förbrytare till tidsbestämd uppfostran i anstalt med möjlighet att medge villkorlig frigivning under övervakning.I detta känsliga område mellan hustukt, folkuppfostran och straff visade dock 1885 års kongress samma ambivalens somsin föregångare i Frankfurt amMain 1857. Åena sidan fick lagen inte kränka en rättfärdig faders obestridliga myndighet över sina barn, hans uppfostran skulle alltid vara privat och hållas inom familjesfären. Omhusfadern å andra sidan bevisligen bar skuld till en dålig uppfostran av barnet, måste man i samhällets intresse kunna frånta honomsamma rättigheter.‘♦5 Straffbara unga lagöverträdare föreslogs kunna få avtjäna sina fängelsestraff i uppfostringsanstalt.'^^ Tanken var att ge en uppfostran somrymdes inomstraffet, men inte ersatte det. Liksom för de icke straffmyndiga var den kritiska punkten att behandlingen, liksom vid utmätningen av straff, skulle tidsbestämmas i domen, före verkställigheten. Offentligt driven uppfostran fick ökat stöd vid nästa kongress i S:t Petersburg 1890. Särskilt när det gällde de icke straffmyndiga gick man rakt på sak. Staten sades ha plikt att ta hand ombarn sombegått brott, omdet kunde bevisas att föräldrarna på ett klandervärf*^ sätt försummat uppfostran. Diskussionen vidgades dessutom till miljöfall, till barn som inte själva hemfallit åt asocialt beteende men riskerade att göra det på grund av sin omgivning.Fortfarande ställdes dock krav på att föräldrarna kunde klandras, vilket innebar en formell begränsning av de offentliga myndigheternas makt som kunde tillfredsställa husbonderättens försvarare. Den tredje sektionen, somägnades åt förebyggande åtgärder, lade flera förslag somkunde utmana kraven på proportionalitet mellan brottsliggärning och påföljd. För minderåriga förbrytare under 16 år skulle den retrospektiva frågan NTfP 1878 s. 227-229. Schmidt 1936 s. 194. Teeters 1949 s. 46-48. NTfF 1878 s. 268. Teeters 1949 s. 54. Schmidt 1936 s. 194. ■*'’ 1885 I: 5. I: 6: 3 i Teeters 1949 s. 54-55. 1885 1:6: 1, 2 i Teeters 1949 s. 54. Se även Aschrott 1892 s. 51 och Schmidt 1936 s. 194. »when there is sufficient evidence of a responsibility on their part» (kurs. här), 1890 1:7: 1 i Teeters 1949 s. 70. »morally abandoned children and neglected youth». 1890: I 7: 15, III: 7: 1 i Teeters 1949 s. 70. Beslutsrätten föreslogs anförtros åt antingen en judiciell eller administrativ myndighet. 1890 1:7:2 i Teeters 1949 s. 71.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=