77 förslaget i hög grad inskränkte församlingsfriheten och kunde medföra att det blev straffbart att uppmana någon att genomföra en reformav rikets lagstiftning. Vidare var han betänksam mot att tryckfrihetsförordningen inte skulle ändras, eftersomdet var inkonsekvent att åsikter som det var tillåtet att framföra i tryckalster inte fick uttalas. Anders Göransson i Åsen, i vars utlåtande ytterligare tre utskottsledamöter instämde,^ ansåg att de opreciserade orden »eller eljest uppviglar till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd» i förslagets andra moment borde utgå. I Första kammaren bifölls lagändringen efter viss debatt med 83 ja mot 25 nej.^ Såsom skäl för lagens antagande framhölls att det fanns ett oundgängligt behov av denna lag eftersom socialismen var ett hot mot samhällets existens, att lagen inte äventyrade några friheter eftersom den endast tog sikte på den yrkesmässiga agitationen och att det var viktigt att man inte bara tillgodosåg människors behov av frihet utan även samhällets behov av ordning. Vidare gjordes det i paternalistiska tongångar gällande att det var arbetarnas rättighet att av samhället skyddas mot uppvigling och fördärvlig påverkan samt att man inte kunde tolerera sådant missbruk av friheten, som ledde till att densamma sattes i fara. Förre justitieministern Axel Bergströmanförde att svenska folkets yttrandefrihet inte kunde anses bestå i frihet att uppmana till brott. Beträffande den koppling mellan 10 kap. 14 och 15 §§ SL skulle komma att medföra inskränkningar i församlingsfriheten, anförde han att om en myndighet av misstag upplöste en folksamling utan att detta varit berättigat, »så vore detta visserligen illa, men synnerligen stor skada uppstode sannerligen icke derigenom».^ Bland dem som i Första kammaren uttalade sig mot förslaget gjordes i huvudsak gällande att den föreslagna ändringen var onödig eftersombefintlig lagstiftning var fullgod, att ändringen var meningslös eftersom man knappast kunde avhjälpa den egentliga oroshärden, dvs. de obesuttnas missnöje, genom tyskinspirerad repression, att lagens ordalydelse var så tänjbar att tillämpningen skulle bli godtycklig samt att paragrafen skulle komma att inskränka yttrande-, förenings- och församlingsfriheten på ett oacceptabelt sätt. Vidare påpekades att hemlig propaganda, som inte kunde bemötas, ofta var farligare än påståenden i fria diskussioner samt att en ändring av 10 kap. 14 § SL skulle sakna verkan ominte 3 § TFF ändrades i motsvarande utsträckning. Den liberale lantmannapartisten och rösträttsförespråkaren Julius Mankell, sedermera ordförande vid 1893 års folkriksdag,^ anförde att lagförslaget inte endast skulle drabba socialismen, utan också omotiverat inskränka yttrandefriheten för dem somvar missnöjda med det rådande en- eller fåväldet. Socialis- ^ Samtliga dessa tre reservanter hörde till det protektionistiska Nya lantmannapartiet. 7 FK 1889:41 s. 2-44. s FK 1889:41 s. 33. Närmare omfolkriksdagarna år 1893 och 1896, se t.ex. Vallinder, 1962, s. 93 ff. lagens motståndare påstod som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=