76 ningens rätta natur. Åtminstone den yrkesmässiga agitationen måste dock stoppas. Ännu förelåg inte skäl att lagstifta mot föreningar vars syfte kunde anses vara samhällsfientligt. Den föreslagna lagändringen innefattade därför inte några inskränkningar i församlingsfriheten eller i associationsrätten. Någon ändring av brottskatalogen i 3 § TFF var för tillfället inte aktuell, utan det fick bli en senare uppgift att skapa överensstämmelse mellan denna och strafflagen. Axel Örboms antagande att de socialistiska agitatorerna hade för avsikt att försöka åstadkomma ett blodbad som kastade samhället över ända kan knappast helt frånkännas verklighetsförankring, eftersomrevolutionsromantikerna vid denna tid ingalunda lyste med sin frånvaro inomSAP. Påståendet att den föreslagna lagändringen inte skulle innebära någon inskränkning i associationsrätten, dvs. föreningsfriheten, synes korrekt, eftersom fråga var om att kriminalisera vissa sorters uttalanden och inte om ett förbud mot föreningar som omfattade revolutionära åsikter eller ägnade sig åt att bedriva förbjuden propaganda. Eftersomallehanda yttranden som av måhända övernitiska polismän antogs falla under 10 kap. 14 § SL kunde motivera dessa att enligt 10 kap. 15 § SL upplösa politiska möten, var det emellertid ofrånkomligt att bestämmelsen kunde komma att nyttjas på ett sätt sominskränkte församlingsfriheten. Lagförslaget innefattade inget stadgande omatt hänsyn skulle tas till den tilltalades yrke och dylika personliga förhållanden. Att det i första hand var yrkesmässig agitation somskulle stoppas framgick därför knappast av lagtexten. Högsta domstolen och lagutskottet lämnade förslaget utan anmärkning.'^ Sex av lagutskottets ledamöter, samtliga lantmannapartister, reserverade sig emellertid mot majoritetens ställningstagande enligt följande.^ Albert Alexander Lilienberg anförde att han inte kunde föreställa sig att en så långtgående bestämmelse var påkallad samt att den föreslagna ändringens lydelse var så obestämd och svävande att tillämpningen skulle komma att bli beroende av domarnas omdöme, varvid den somgenomöverklaganden drev sitt mål i flera instanser skulle bli föremål för mot varandra stridande domslut. Dessutom fann han skäl att uppmärksamma att möten enligt 10 kap. 15 § SL skulle kunna upplösas så snart något uttalats som av närvarande myndighet, måhända felaktigt, tolkats som hänförligt under den nu föreslagna paragrafens svävande ordalydelse. Hans Anderssoni Nöbbelöf, sedermera Skivarp, påpekade att lag- '* Prop. 1889:44 s. 5 f. och LU 1889:56. Att Högsta domstolen lämnade förslaget utan erinran synes enligt uppgifter i justitierådet Carl Gustaf Hammarskjölds dagbok ha berott på att en informell granskning skett i förväg. Domstolen skall därvid ha önskat att allt tal om förberedelse till brott borttogs och att straffstadgandet för uppmaning till förföljelse av viss klass eller dess medlemmar skulle utgå. Ingen av dessa företeelser omnämns i det lagförslag somenligt statsrådsprotokollet remitterades till Högsta domstolen. Justitieministern tycks således ha beaktat domstolens anmärkningar och före den officiella granskningen ha låtit omredigera propositionen. Sundberg, 1961, s. 156. Jfr även vissa formuleringar i prop. 1889:44, t.ex. s. 19. 5 LU 1889:56 s. 2 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=