72 1887 möjlighet att enligt 10 kap. 14 § SL döma till strängare straff för det uppviglande yttrandet än vad som kunde utmätas för medgärningsmannaskap i den gärning vartill uppmanats.’^ I det sista momentet i 10 kap. 14 § SL stadgades att »(h)vad i denna § stadgat är, gälle ock omden, som annans skrift utspridt eller utsprida låtit, för att dermed komma våld å person eller egendom åstad». Syftet med denna del av straffbudet har inte närmare kommenterats i förarbetena, men synes ha varit att straffbelägga spridande av uppviglande skrifter som inte var att betrakta somtryckt skrift. Möjlighet att straffa den sommed råd eller dåd medverkat i uppvigling torde normalt ha förelegat enligt 3 kap. 3 och 4 §§ SL. Den somföryttrat en tryckt skrift kunde däremot, om skriften lagts under allmänhetens ögon och därigenom kommit att omfattas av tryckfrihetsförordningens tillämpningsområde,'^ enligt 1 § 12 mom. TFF straffas endast om det inte var möjligt att klarlägga var skriften trycks eller vem somförfattat den. De lagändringar, vari det nya lagrummet i 10 kap. 14 § SL ingick, utgavs genomSFS 1887: 82. Paragrafen var i 1887 års lydelse gällande till dess att 1889 års ändring av 10 kap. 14 § SL trädde ikraft, dvs. under nästan två år.'^ Under dessa år kulminerade den s.k. tullstriden mellan frihandlare och protektionister.20 I samband med övergången från frihandel till protektionism övertogs i februari 1888 Themptanders statsministerskap, under vilket Nils Vult von Steyern varit justitieminister, av Bildt. Justitieminister i Bildts ministär var Enligt 3 kap. 1 § SL var straffet för anstiftan normalt detsamma somför fullbordat brott. Lagrummet hade följande lydelse. »Hvar som bjuder, leger, trugar eller eljest uppsdtligen förleder annan till brott; den anstiftare skall, för brottet, om det fullbordas, eller för försök, omgemingen dervidstannar och försöket är i lagen medstraff belagt, straffas som vore han sjelfgemingsman. Har anstiftaren sä tidigt, att brottet afvärjas kunnat, gjort hvadhos honomstätt för att förmä gemingsmannen att frän verkställighet afstä, och varder brottet ändäfullbordat eller försökt; dä mä straffet för anstiftaren nedsättas till hvad i 4§sägs.» I 3 kap. 3 och 4 §§ SL avhandlades uppsåtlig hjälp och annat främjande av brottslig gärning genom råd och dåd. Se 1 § 1 mom. 2 st. TFF. Se SFS 1887:82, somgavs den 28 oktober 1887, och SFS 1889:25, som gavs den 7 juni 1889. Varken 1887 eller 1889 års författning angav när ikraftträdande skulle ske. I 1894 års lag omtiden för allmänna författningars trädande i kraft, SFS 1894:44, fastslogs sedermera att en författning som inte innehöll några bestämmelser om ikraftträdande, skulle anses börja gälla fyra veckor från den dag då den promulgerats. Tullstriden, vars osäkra utgång i mars 1887 föranlett riksdagsupplösning med nyval till Andra kammaren, avslutades efter 1887 års ordinarie andrakammarval under hösten med seger för protektionismen, trots att frihandlarna vid valet erhållit tillräckligt stor majoritet i Andra kammaren för att behärska gemensamma voteringar. En av frihandelslistans kandidater i Stockholms stad befanns nämligen häfta i skuld med ogulden kommunalskatt om 11 kr 58 öre, till följd varav Stockholms stads samtliga 22 frihandelsvänliga andrakammarledamöter av Flögsta domstolen förklarades obehöriga och ersattes med sina protektionistiska motkandidater.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=