RB 55

71 5.1.2. Lagstiftningen Det nyastraffbudet mot uppvigling i 10 kap. 14 § SL innebar knappast annat än en bekräftelse på att svensk rätt alltmer avlägsnade sig från den rena effektstraffrätten. Strafflatituden i 10 kap. 14§ SL omfattade böter eller fängelse. Då lagen angav fängelse utan särskild tidsangivelse som påföljd kunde tiden för frihetsberövande sättas till lägst en månad och högst två år.’"^ Straffmaximumi 10 kap. 14 § SL var vid paragrafens tillkomst således fängelse två år. Att lagtexten nämnde böter före fängelse innebar att det förstnämnda skulle vara normalpåföljd vid ordinära brott.För uppmaning till uppror eller förräderi stadgades uteslutande frihetsberövande straff. Att lagstiftaren för att skapa kongruens mellan straffet för uppmaning till brott och straffet för uppmaning till uppror var tvungen att höja straffskalan för sistnämnda brott visar emellertid att den nya kriminaliseringen rörde brottslighet somantogs kunna vara av allvarlig beskaffenhet. Straffbudet mot uppmaning till våld mot person eller egendom var vid sin tillkomst inte subsidiärt mot vare sig andra uppmaningsbrott eller delaktighetsgärningar såsomanstiftan enligt 3 kap. 1 § SL. En person, sompå ett sådant sätt att uttalandet innefattat uppmaning till uppror, offentligen uppmanat till sedermera genomfört våld mot en viss person, kunde sedan 1887 års version av 10 kap. 14 § SL trätt i kraft således befinnas ha gjort sig skyldig till tre brott, nämligen uppmaning till uppror, uppmaning till våld å person och anstiftan av misshandel. Att stadgandet om ideell konkurrens i 4 kap. 1 § SL verkligen skulle ha tillämpats i fråga omuppmaning till våld å person eller egendomsom samtidigt innefattade uppmaning till förräderi eller uppror verkar dock osannolikt. I samband med den ändring som vidtogs av 10 kap. 14 § SL år 1889 gjordes bestämmelsen uttryckligen tillämplig endast under förutsättning att uppmaningen inte var särskilt belagd med straff. Att 10 kap. 14 § SL stadgade att påföljden för delaktighet i det brott vartill uppmanats skulle bestämmas enligt den i 4 kap. 1 § SL fastslagna absorptionsprincipen synes ha fått praktisk betydelse främst omfråga var om uppvigling till ett brott, vars strafflatitud endast innefattade t.ex. böter eller fängelse högst sex månader.’^ Omuppmaningen i ett sådant fall ansågs ha utgjort ett allvarligare hot mot samhällsordningen än det fullbordade brottet, förelåg fr.o.m. år Se 2 kap. 6 § 2 st. SL, efter år 1906 2 kap. 4 § SL. '5 Bergendal, 1925, s. 18. Vid sammanträffande av brott skilde man vid denna tid mellan ideell och reell brottskonkurrens. Hagströmer, 1901-1905, s. 694 ff. Det sistnämnda förelåg omflera brott begåtts genomflera gärningar. Då frågan var omideell konkurrens, dvs. att flera brott begåtts genom en gärning, tillämpades normalt absorptionsprincipen. Denna reglerades i 4 kap. 1 § SL och innebar att straffet för en handling somutgjort flera brott skulle bestämmas enligt den straffskala sominnefattade svårast påföljd, eller omvartdera brottet var belagt med samma påföljd, till denna. Den förbrytelse för vilken särskilt straff inte utmätts skulle betraktas som en försvårande omständighet vid straffmätningen.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=