47 demokrater tycks ha hyst viss sympati för antimilitarismen och vad Karl Marx anfört om det fosterlandslösa proletariatet,-^ utan att därför iaktta den helt försvarsfientliga hållning som ungsocialister och andra på den yttre vänsterflygeln fann nödvändig. Socialdemokraternas officiella inställning i försvarsfrågan var därför komplicerad och det kan sägas att SAP, liksom Liberala Samlingspartiet, i denna fråga stod på mer än två ben utan att för den skull stå särskilt stadigt. Försvarsutgifterna var fr.o.m. 1890-talet föremål för återkommande politiska konflikter. Under olika skeden av unionskrisen gjordes från högerns sida gällande att försvaret borde förstärkas. Vänsterliberaler och socialdemokrater framställde däremot ofta krav på lättnader i de under dessa år ökande försvarsbördorna. Hammarskjölds ministär (åren 1914-1917) hävdade ibland Sveriges neutralitet på grundval av formalistiska folkrättsliga principer, som i praktiken inte sällan var gynnsamma för Tyskland och dess allierade, men åstadkomhandelspolitiska motsättningar mellan Sverige och ententeländerna. Denna politik föranledde vänsterns antimilitarister att ibland ge uttryck för misstanken att regeringen med kungahusets goda minne inte var främmande för att försöka rubba Sveriges neutralitet till förmån för den »modiga uppslutning» på Tysklands sida, somförespråkades inomvissa högerkretsar. Den protyska aktivismen, vars bakomliggande idéer innefattade bl.a. ett betonande av en stark kungamakt och romantiserad germanism, utgjorde under Första världskriget en ideologisk motpol till antimilitarismen. Såsomett skäl för att Sverige borde agera tyskvänligt framhölls inomaktivismen ofta den »ryska faran», dvs. risken för att ryssarna skulle inleda ett anfallskrig.Aktivisterna propagerade under Första världskriget i allmänhet öppet för att Sverige skulle träda in i kriget på Tysklands sida. Mot de anklagelser för landsförräderi som riktades mot försvarsnihilismen genmäldes därför ibland att aktivismen var lika farlig för Sveriges säkerhet som antimilitarismen, om krigspropaganda och pacifism bedömdes efter samma måttstock. Att socialdemokratin följde den av bl.a. Hjalmar Branting förespråkade reformistiska linjen medförde inte att det komatt saknas personer sombetraktade socialism, syndikalism och antimilitarism med oro. I Sverige var det emellertid aldrig aktuellt att försöka motverka socialismen genom undantagslagstiftningav den, i och för sig föga framgångsrika, art somprövades i Bismarcks Tyskland.-^*^ Däremot lagstiftades mot sådan socialistisk propaganda sominneI det kommunistiska manifestet anförs följande. »Kommunisterna hava vidare förebråtts att vilja upphäva fäderneslandet, nationaliteten. Arbetarna hava intet fädernesland. Man kan icke fråntaga dem, vad de icke ha.» Marx och Engels, (omtryck) 1977, s. 41 f. Jfr Gihl, 1951, s. 19. Med undantagslagstiftning brukar normalt avses en lag som strider mot eljest allmänt erkända rättsgrundsatser och somendast skall gälla så länge somextraordinära förhållanden råder. I Tyskland genomdrev Bismarck år 1878 en lag, genom vilken socialisternas press- och församlingsfrihet upphävdes. Lagstiftningen komatt bestå till år 1890. Vid 1890 års riksdagsval fick det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=